Skördetid

Den lite halvdana sommaren har inte varit den bästa för tomaterna. De har inte riktigt vuxit som förväntat och fruktsättningen har varit lite mager.

Å andra sidan har den halvdana sommaren gjort att de överlevt i växthuset helt på egen hand med endast min mors sporadiska förbarmande med vattenslangen. Jag och familjen var ju på Gotland.

De första frukterna är nu skördade och ett gäng fick tjäna som gåbortspresent i lördags. Vännernas äldsta dotter, sex år, utbrast "De är så goda! Det är nästan som om det är socker på dem!" Det är helt sant. Körsbärstomaterna är så söta och goda att de knappt känns som en grönsak.

Jag kom inte till Provence...

... i år, så då får Provence komma till mig istället! (Så många å på rad! Igen!!)

Jag är helt såld på lavendel. Det kan bero på att jag ogillar tvättmedelsparfym - vad jag tycker om sköljmedel lämnar jag till ett helt annat blogginlägg - och hellre har lavendelpåsar i garderoben.

Lika rart och dyrt som det är att skaffa lavendelpåsar i Sverige, lika talrikt och billigt förekommer de i Frankrike. I Provence närmare bestämt. Det är några år sedan jag var där senast och just nu är inga resor inplanerade. Därför passade jag på att skörda lite lavendel när vi lämnade sommarhuset på Gotland.

Lavendeln är nu utspridd - glesare än på bilden såklart - på torkbrickor inhandlade på Ben Tanh marknaden i Ho Chi Minh-staden i Vietnam. Fina att titta på och doftar gott gör det!

Rökare, äckligare än andra?

Jag brukar undvika att ta vissa starka ord - vanliga hederliga svordomar slinker tyvärr ur titt som tätt - i min mun. Jag tycker till exempel att ordet "hata" säger mer om personen som använder det än den/det som ska beskrivas. Ett annat ord jag undviker är ordet "äckligt". Det både ser ut, låter och känns otrevligt.

Men.

Jag kommer till stranden, med skrindan fullastad med barn, leksaker, handdukar, badkläder och solskydd på längden och tvären. Glad i hågen och med solsken i blick ska jag slå upp dagens läger. Men snabbt bubblar ilskan och ordet "äckligt" upp inom mig.

Vart jag än vänder mig är fimpar nedstuckna i sanden! Där har de suttit, på sina rökande bakar och med berått mod struntat högaktningsfullt i att andra människor kanske inte är lika förtjusta i äckliga fimpar som de tycks vara. Satt de där och "vad härligt vi har det, sanden är varm och hela Östersjön breder glittrande ut sig framför oss. Kom! Låt oss storröka och sprida vårt gift och äckel till de som kommer efter oss!"

Jag tar min medhavda påse avsedd för skräp - jag är präktig som få - och börjar plocka fimparna. Lite annat skräp åker med av bara farten (det skyller jag inte rökarna för, det är de normalhänsynslösas). Hur ser det ut hemma hos rökare, undrar jag. Ligger fimparna i drivor på vardagsrumsgolvet?

Nä, alla som är rökare sprider kanske inte fimpar. Men en sak är säker det är i alla fall rökare som sprider fimpar. Överallt. Ingen plats är helig.

Schyssta brön!!

I storstan kryllar det av bagerier och det finns till och med hotell där man kan hysa in sina egna gamla surdegar. Vilken tur att även semesterorten är utrustad med ett bageri och café, Espegards, sedan mer än ett halvsekel tillbaka.

Med cykeln svischar man enkelt dit på morgonkvisten. Klockan 6:30 slås bakdörren upp och då består kön i alla fall av en handfull piggögda själar. Och fler troppar in vartefter. Bagaren är upptagen med bak, så man tar själv sina frallor - många olika sorter finns - från plåtar och korgar. Betalning sköter man också själv, i burken. Sex kronor per styck.

Senare på dagen kan Gotlandslimpan (den stora rackaren på bilden) inhandlas. Då på vanligt vis, över disk.

Andre kåppen

Förkylt! Med råge. En bra anledning att testa det senaste te-förvärvet från Kränku. Så gott att det kräver en kopp till enligt etiketten.

Innehåll: Svart te, jordgubbsbitar, fläderblom, kanelstång, tagetes, malva, pion. Och "arom". Man skulle kunna önska att ett te kunde bära sin smak utan aromämnen. Vi får heller inte veta mer om dessa än att de är (eller härmar?) kanel, bergamott, fläder, tropiska frukter och jordgubb.

Men idag är jag alltför sjuk för att orka bråka (med mig själv alltså) och blaskar i mig aromämnena med ett snorigt leende. Gott smakar de också. Jag tar en kopp till. Santé!

Skodd med omtanke

Idag företogs den årliga utflykten till Englunds skor i Roma (uttalas som det skrivs, inte "råma") på Gotland. En fantastiskt skobutik. Den är helt anspråkslös, inrymd i en eternitbeklädd gammal villa. Bara kvalitetsskor, från golv till tak bokstavligen. Skohyllor exponerar modellerna och runt dessa och längs väggarna står skokartongerna som skyskrapor.

Englund saluför märken som Clarks, Tretorn, Docksta, Converse, Björn Borg, Dr Martens och mycket mycket mer. Men bäst av allt är att här kan man köpa El Naturalista.

Mitt hjärta klappar varmt för El Naturalistas skor eftersom de tillverkas med omtanke om människor och natur. Ekologiskt garvat läder, bra villkor för de som tillverkar skorna och återanvänt gummi i sulan är bara några av de goda egenskaper skorna har. Och den fina, lite tokroliga designen. Förra året köpte jag ett par rätt neutrala skor men i år satsade jag på de här fina!

Rävgift?

Mot bättre vetande föll jag till föga för barnens tjat om att få varsin "Calippo shots" när glass skulle väljas på Gotlandsfärjan. Jag lobbade för en "vanlig" glass, men icke. Det finns många goda skäl att stå på sig i det här läget. Dels ska en tvååring manövrera ispärlorna ur det minimala hålet i locket, dels är det noll substans i eländet och det har alltså usel mellis-quality. Och så var det det här med vad den består av egentligen...

Väl tillbaka i hytten började ispärlorna rulla ner över soffa och heltäckningsmatta fortare än jag och maken hann linda av ark från toarullen. Att hälla ner dem i en pappmugg och skeda ur dem gjorde bara att de kunde sprätta iväg ännu längre. Till slut var det ändå fyraåringens bedrift som satte punkt för den mysiga glasstunden. Nog för att han skvimpade ur alla sina nu halvsmälta ispärlor så att de ändå var förbrukade, men det var inte det värsta.

Den gryniga sörja som de gula och rosa ispärlorna förvandlats till landade i fönsternischen i hytten. Nischen var av plåt lackad i en crèmevit (jag ba' skoja, solkbeige snarare) färg. Och issörjan färgade plåten gul!!! Trots att jag var överljudssnabb med att torka blev svagt gula fläckar kvar.

Först DÅ läser jag på innehållsförteckningen. Sunt förnuft och Mats-Eric Nilsson säger att om man inte kan tyda innehållsförteckningen på en produkt ska man inte heller äta den. Särskilt inte om den färgar båtplåt gul. Sötningsmedel istället för socker var det också, tvi vale! Idag har jag läst på lite om färgämnet, curcumin. Det utvinns ur gurkmeja och får väl vara OK antar jag men det är tillräckligt med skräp i Calippo Shots ändå för att det är värt att ta glas striden mot ungarna.

Gott land

Nu är det sommar på riktigt! Den ovanligt lätt packade V70'n (etanol och ja, det kan diskuteras men det är i alla fall inte fossilt som bensin och diesel eller en svindyr bil som gas och el) rullade av färjan i Visby i eftermiddags.

Sommaren har varit lite svajig, vädermässigt, hittills men nu hoppas vi på sooooooool!

Det var i alla fall vad som mötte oss.

Eko-reko underverk!

Jag fick tillfälle att shoppa lite magiska under häromdagen. Nöjt kunde jag konstatera att de större kedjor jag besökte hade en hel del fint i ekologisk bomull. Och det är ju bra, för det är säkert många som köper grejerna inte för att denne lite mer miljövänliga, utan helt enkelt för att de är snygga. Ok de är inte i klass med Agent Provocateur, men bra nära ;-)

Dagens lunch

En helt vanlig tisdag fast ändå inte. Semestertisdag. Hemresan från landet hottades upp med ett lunchstopp på Taxinge Slott och deras world wide famous kakbuffé. Visst, vi beställde lite "vanlig" lunchmat också men det var lögn att försöka få barnen att äta något annat än det sockriga och gräddiga.

Tättingar

På tok för sent hemkommen (till och med maken sover sen ett par timmar) efter sista jobbdagen före semestern. Dödstrött. Lite för varmt under täcket trots att jag sover i bara trosor. Skulle behöva sova tio timmar men får ihop fem (bra ändå!) innan äldste sonen står vid min sida i mörkret.

"Mamma, jag har kissat i min säng." Upp, få in sängkläderna i badrummet åtminstone, se till att han kissar ur sig resten och sen ner med honom i vår säng, pyjamaslös. Han kurar ihop sig intill mig och somnar om. Mitt utrymme blir begränsat och jag slumrar lite lätt, snarare än somnar.

En knapp timme senare kommer lillebror, utrustad med två snuttefiltar men utan pyjamaströja. Han kommer varje natt/morgon och på autopilot lyfter jag upp honom till mig, på min andra sida nu. Dubbelsäng i alla ära men 90 cm madrassbredd delas nu med två små spindelapor.

En vacker dag är de långa, stora, håriga, luktar svett och skulle aldrig komma på tanken att gå till sin mamma om natten. Därför passar jag på att njuta nu av deras doft - den ena vanilj och den andra mandelmassa - och småbarnsgosiga uppenbarelser. Det är det jag tänker när jag sömnbristig, i en ställning inte ens en ostbåge skulle mäkta med, ser gryningsljuset sippra fram bakom mörkläggningsgardinen.

Där ligger vi, med tufsiga kalufser, och jag vet inte var deras eller mina armar och ben börjar och slutar. Tätt ihop. Som det ska vara.

Guld, rökelse och myrra.

Ibland blir jag lite carried away, lagom är liksom inte min bästa gren. Yngste sonens favoritförskollärare kommer att vara mammaledig efter sommaren och våra barn ska dessutom byta dagis, så idag var sista gången för oss alla.

Alla i familjen tycker så fantastiskt mycket om henne! Och lille H, han är nog kär på riktigt. Vi flyttade till andra sidan stan för ett par år sedan men behöll dagis, bland annat för att vi tyckte så bra om just denna fröken. Hon är helt otrolig med alla barn och hon ser dem som de individer de är, redan från inskolningsdag 1. Om barnen skruvar upp sig och blir hispiga lugnar hon dem raskt genom att samla alla i en ring och göra lite "yoga". Det finns tusen bra saker till jag skulle kunna skriva, men då skulle alla som läser detta bli gröna av avund och det vill jag inte utsätta någon för.

Vi kände i alla fall att vi ville ge henne en hejdå-present. Något beständigt, användbart och miljövänligt som passar en blivande mor: Tygblöjor! Vad annars? Hon har redan bytt blöjor (tygisar, ja vi har "släpat" fram och tillbaka) på båda våra barn så handgreppet kan hon. Ett öppet sinnelag vet vi också att hon har.

Maken överlät uppgiften åt mig och, ja, det blev några olika... Det var ett tag sedan jag shoppade tygblöjor och jag tycker det är så roligt, ju! Lite blandat från Imse Vimse och, kronan på verket, en Emilitenblöja.

När maken såg traven som skulle bli fint paket log han och frågade milt om jag inte tagit i lite. Absolut inte! Endast det bästa är gott nog åt världens bästa förskollärare! Lite som guld, rökelse och myrra.

När barnen har somnat...

...förvandlas de sista jordgubbarna till en Strawberry daiquiri sänd från gudarna.

Jordgubbar
Is
Sockerlag
Fin rom
Lime

Mixa!

Här serverad i snyggaste cocktailglaset från Giarimi design på bricka av dito designer. Ja, glaset är fyllt to the brim.

My God!

Strawberry fields forever

Tjugofem grader, växlande molnighet, lite svalkande vind. Stadsråttorna är på frigång till lantligare breddgrader. Svärföräldrar och kusiner står för kost och logi.

Och jordgubbar.

Solvarma, blodröda, rubinglittrande. Hjärtformade, med lite god vilja. Så närodlat och obesprutat det någonsin kan bli.

Nu, på filten i gräset, vräker vi i oss tills vi storknar. Sen får vi med oss mängder att ha i frysen, till vinterns alla smoothies. Svärmor gör sylt och saft som levereras kontinuerligt resten av året.

En dag ska jag själv ha en trädgård med solvarma, egenodlade C-vitaminbomber. En dag.

Bästa bakisbaket

Vissa aftnar omfattas av mer firande än andra och därmed blir den dag som följer på aftonen ofta en stillsam historia, med fördel ackompanjerat av intag av pizza. Nyårsdagen och midsommardagen är typiskt sådana. Dagen efter årets midsommarafton var inget undantag. Det som däremot kändes som ett undantag var att pizzan inte inhandlades i kartong från närmaste kvarterspizzeria. Istället gjordes det fyr i den antika ugnen i gästhusets kök och vi serverades hemgjorda, fritt komponerade, vedugnsbakade pizzor.

Lyxmat!

En midsommarnattsdröm

Jag hade laddat i månader, ända sedan inbjudan landade. Midsommar i Dalarna med goda vänner och deras barn. Åtta (plus två) vuxna och elva barn mellan 6 och 1 år.

Våren och försommaren har varit lång och kall och förhoppningen om en regnfri midsommar var inte stor. Men prognosen såg lovande ut och vädret blev ännu bättre. Sol och drygt tjugo grader. Nedpackade tröjor och regnkläder fick snällt ligga kvar i väskan. Det här var shortsen och sommarklänningarnas midsommar!!!

Tidigt på fredagens morgon fyllde vi familjebilen till bristningsgränsen med varma kläder, regnkläder, badkläder, solkläder, finkläder, myggmedel, solkräm, mat, täcken, kuddar, handdukar, flytvästar, alkoholhaltiga drycker och lite barn och vuxna. Vägen ut ur stan låg helt öde! Barnen slumrade lite och var medgörliga så vi kunde åka på ända till Hedemora. Där blev det stopp för lite mellis och inköp av grädde och jordgubbar (till midsommarmässigt överpris). Vi kom fram till Tomnäs utanför Borlänge i god tid till sillunchen i solen.

Därefter följde kransbindning, kaffe och tårta, fotbollsspelande, filmvisning i ladan och lättare middag, innan vi fiolledsagade promenerade till festplatsen och midsommarstången. Där var det obligatorisk ponnyridning, fiskdamm, lotter, varmkorv och förstås midsommarstång med dans. Fortfarande var det bara axlar och kortärmat som gällde, trots att klockan närmade sig sju på kvällen. Solen stod högt.

Tillbaka på gården blev det barndisco i väntan på grillen. Alla gäster är liksom jag mer eller mindre vegetarianer, miljömuppar och matnördar. Det blev alltså ingen köttfrossa utan grillen späckades med grönsaker, halloumi och några noggrannt utvalda korvar från Stockholms korvhantverk. Till det serverades olika röror, ugnsrostad färskpotatis och sallad.

När klockan var 22 satt vi fortfarande ute, myggfritt, med sista kvällssolen i ögonen och frös INTE. Helt magiskt!

Dödströtta barn lades i sängar och sedan åts efterrätt (kladdkaka, grädde och jordgubbar) och dracks kaffe stearinljusens sken i köket.

Nu är jag ju stadgad sedan länge, men för att komplettera denna helt perfekta midsommar plockade jag ändå sju sorters blommor: Midsommarblomster, daggkåpa, smörblomma, grässtjärnblomma, blåklocka, käringtand och förgätmigej.

Väl i säng summerade jag en perfekt dag i otroligt vacker miljö med bästa sällskapet, godaste maten och skönaste vädret. Denna midsommar kommer jag att minnas resten av mitt liv!

Lilla snigel...

...akta dig, annars tar jag dig!

Yngste sonen har precis börjat kalla vinbergssnäckan (Helix pomatia, för den vetgirige) för "nigel". I över ett års tid har han kallat den för "attadej", lite vilseledd av begreppen i barnvisan.

På landet i helgen regnade det friskt. En hel armé av attadej passade då på att komma fram från buskar och skuggiga platser och erövra gräsmattan för en stund.

Den här snigeln aktade sig ej, för den lyckades jag ta. Med kameran.

Candle light breakfast

Juni har hittills varit tämligen sval och tidvis regnig (en klassisk juni kan tyckas). Igår och idag kulminerade det i riktigt gråtungt väder. Det roliga med gårdagen var att det var mörkare på dagen än på kvällen. Fram emot åtta på kvällen skingrades molnen och världens ljuvligaste kvällssol bröt fram. När klockan var 22:30 var det soligare och ljusare än det varit på hela dagen. Det får man ändå vara tacksam för eftersom det är just de ljusa försommarkvällarna som är så hjärteknipande ljuvliga så här års.

Men, i morse var det dags igen att vakna upp till regnstänk på rutan. Väder som kräver mysbelys redan till frukost.

Att äta ur frysen

Hela förra sommaren, hösten och vintern har de legat där och stirrat på mig. Varje gång jag öppnat högra frysdörren och rotat i översta lådan efter några nyttiga frysta bär har jag sett deras först uppfordrande och sedan uppgivna uttryck. Påsarna med fryst rabarber från säsong 2011.

Tanken med att frysa in rabarber är givetvis att kunna njuta av dem hela året. Men på något mystiskt vis blir de kvar i frysen och "sparas". Rätt vad det är, är det vår igen och pinfärska rabarber står som spön i backen. Då är det så dags att börja panikäta ur frysen för att ge plats åt en ny skörd. Det blir inte riktigt samma tjusning när årets "första" rabarberpaj egentligen är den femte på en månad.

Härom helgen gjorde jag i alla fall rabarbersmulpaj à la Leila Lindholm med hemgjord vaniljsås (mer om den imorgon).

250 g kallt smör tärnas i småbitar. Det nyps ihop med 1,5 dl råsocker, 1,5 dl kokosflingor och 2,5 dl vetemjöl till en smulig deg. 1,5 dl havregryn blandas försiktigt i. Halvtinade rabarberbitar läggs i en form, på med strösocker och ingefära, sen smuldegen. Skjuts in i ugnen 200 grader i 25 min. Klart!

Alla ingredienser fanns hemma i skåpen och alla, utom råsockret och ingefäran var ekologiska.

Vårbruk, 4 v efter sådd

Första omskolningen är genomförd. Jag tycker det är himla ypperligt att odla i mjölkkartonger. Det blir lite rörigt i gästrummet de veckor när mjölkkkartongerna samlas men det får det vara värt.

Höjden på mjölkkartongen anpassas efter plantans storlek och hål i botten görs enkelt med en sax. Jag vill ha rotansättning så långt upp på plantan som möjligt, när det gäller tomater.

Apropå rotansättning har sticklingarna rotat sig nu. Krispiga, vita finrötter kommer ut genom dräneringshålen i krukans botten. Lovely!

Flower Power

Valborgshelgen tillbringades till stor del på landet. Vädret har varit helt underbart. Soligt, lite vind och ganska svalt.

På en kvadratmeter av tomten finns ett vildbestånd med viol. Jag travade förbi det på väg mellan trädgårdsförråd och växthus och blev fullständigt knockad av doften! Jag var tvungen att stå där en lång stund och bara blunda och toksniffa. Lite som tjuren Ferdinand.

Bäst som jag stod där kom jag att tänka på violpistol och Tage Danielssons dikt Flower Power. Nu är det visst hans mest kända dikt enligt tillförlitliga internetkällor, så det känns lite som att slå in en öppen dörr att börja citera den här. Men jag gör det ändå!

I blommor finns en vänlig blomsterpraktmakt,
en skaftkraft
som ger rosenknopphopp
åt gullvivelive.
Av blommor blir man blomfrom.

Efter det kommer violpistolen, men jag stannar här. Jag tycker att det är så stor kraft i orden ovan att det räcker. Blomfrom. Ja. Att odla är att ge liv, på ett sätt. Så långt ifrån krig och elände man kan komma. Folk borde odla mer, då skulle världen nog vara en bättre plats.

Tydligen har körsbärsträden i Kungsträdgården slagit ut. Jag bidrar med vår lilla, men ack så rosa blomsterpraktmakt!

Våroffer

Långhelg med kläm-Valborg och röd första maj på en tisdag. Den spenderas bäst på landet. Mycket ska fixas med efter vinterdvalan. Vattenmotorn kopplas in, fruktträd ansas, lekstuga öppnas upp och myrstackar utforskas.

Påskliljan fick se sig slagen efter att stora pärongrenar dråsat ner. Lite svinn får man räkna med.

Den som älskar mest

Att få barn innebär en hel del nya perspektiv på livet. Den allra största insikt som jag har fått är den att så mycket som jag älskar mina barn kommer de aldrig att älska mig. Och jag har aldrig älskat mina föräldrar, och ingen annan heller, på det sättet. Jag har många gånger försökt sätta ord på den känslan, det stora i kärleken till barnen, som i sig är nästan övermäktig att ta in. Trots att den finns i mig, så klar och tydlig.

Jag läser med jämna mellanrum Clara Lidströms blogg och häromsistens hade hon ett inlägg som formulerade kärleken till ens barn på ett väldigt fint sätt. Ja, jag är ju blödig, så jag kan givetvis inte läsa inlägget utan att börja snyfta. Jag rekommenderar alla att följa länken och läsa inlägget i sin helhet.

Här kommer en copy, nästan rakt av, bara för att jag vill spara den till min eftervärld: En av de stora förlusterna när en närstående går bort är att att man själv blir mindre älskad eftersom en person som älskade och brydde sig om en är borta. För varje sådan förlust blir man lite mera vuxen och lite mer ensam. Det är vårt uppdrag att älska och bry sig om alla som är yngre. Det kommer naturligt och när man är liten har man en hel flock med människor som älskar en. Men när åren går så tunnas flocken ut. Istället får man kanske egna barn och barnbarn. Och så mycket som man älskar sina barn och barnbarn kommer de aldrig att kunna älska en tillbaks. Deras uppdrag är istället att i sin tur älska sina barn och barnbarn. Just därför är det en så stor tröst att ha barn. Att få vara den som älskar mest.

Nämen, se där!

Jag är på konferens i dagarna två med jobbet på Villa Aske utanför Bro. I badrummet hittade jag miljömärkt tvål, schampo och balsam. Trevligt!

Jag är på resande fot i arbetet någon gång emellanåt och har sett både det ena och det andra i hotellväg. De flesta har börjat inse att någon slags miljöansvar måste tas. Det är dock första gången jag har sett miljömärkning på just schampo och balsam. I höstas var jag på Högo bruk och där kände jag mig nödgad att skriva i kundenkäten att det vore bra om de slutade köpa in schampo/balsam/body lotion med parabener i, när det finns andra konserveringsmedel som inte är misstänkta för att vara hormonstörande i samma utsträckning. Villa Aske har tydligen hittat en lämplig leverantör.

I övrigt är lokalerna väldigt vackra och maten är otroligt god. Den enda förbättringspotentialen skulle väl vara att tydligare skylta med eventuellt inslag av ekologiska produkter på t ex frukost- och fikabuffén. Nuförtiden är det så lätt att få tag på KRAV-märkt kaffe, te, mjölk, ägg, ost...ja listan kan göras oändlig. Det finns liksom ingen anledning att inte hålla sig med dylikt.

Jag testade schampo och balsam i morse och de fick godkänt. Häpp!

Vårbruk, 2 v efter sådd

Nu är alla uppe!

Vasa?! PMS?

Pre monstruella störningar lider inte jag av, tack och lov! Däremot gör maken och barnen det. Med någon slags mystisk regelbundenhet blir de som förbytta.

Barnen blir extra tjorviga och motsträviga. Maken kan säga saker som verkar helt normala vid en första anblick men om de skärskådas visar sig vara helt bakvända. Och fel. De beteenden som barn och make uppvisar gör naturligtvis att jag blir på dåligt humör och måste läxa upp dem. Ofta. Det är både tröttsamt och irriterande för mig.

Men nu är det över för den här gången. Lugnet lägrar sig och jag samlar krafterna. Om några veckor drar det igång igen och då gäller det att vara förberedd och laddad.

Mina födelsedagshandskar muntrar upp vilken kaosig morgon som helst. Färgåtergivningen på fotot gör dem inte rättvisa, men de sällskapar fint med barken på en ek som har levt 20 gånger än jag.

När du kom

Två år har gått. Vad fort det gick! Nu pratar du oavbrutet, springer, hoppar, klättrar och leker med storebror. Då, för två år sedan var du inte lika kaxig. Ljuset stack i ögonen, ljuden var skarpa och luften kall mot den blöta, hala huden.

Klockan var kvart över två på natten den 16:e april 2010 när jag vaknade av ganska kraftiga värkar. De kom regelbundet och krävde profylaxandning av mellersta graden. Efter en timme väckte jag maken och vi förflyttade oss ut till vardagsrummet och ringde förlossningen. Någon typ av påklädning ägde rum och mamma ringdes in. Vid det här laget var jag på väg in i dimman ordentligt. Mamma var snabbt på plats tack vare Taxi Stockholm. Ändå kände jag när hon kom att jag gärna hade varit på plats på sjukhuset vid det laget. Värkarna kom med 2,5 min mellanrum och höll i sig uppåt 90 sekunder så det tog tid att komma ner till bilen.

Väl i bilen fanns inget annat alternativ än att lägga sig i baksätet och känna de välbekanta krystimpulserna sätta in. Tjugo minuter har aldrig känts så långa när maken sladdade in på parkeringen. Han sprang och ringde på klockan medan jag försökte åla mig ur baksätet. Då kände jag något som brast inom mig. Som en övermogen tomat skuren med slö kniv. De vita conversen fylldes med fostervatten och rann över. "Här har det visst varit vattenavgång" sade barnmorskan käckt och nickade mot pölen en bit bakom mig. Men det märkte inte jag, för jag profylaxandades målmedvetet och kved när smärtan ändå blev mig övermäktig. Jag vräktes ner på en bår innanför dörren och sen gick färden genom korridorer, in i hissar och över trösklar.

Jag var fullt öppen. Slabbiga byxor krängdes av och det var bara att börja krysta. Ingenting hände. I en timme slet jag som ett djur. Bet sönder läppen och kramade sönder någon muskel i handen. Inget hände. Flera gånger sa jag till barnmorskan att något måste vara fel. Det enda som hände var att dina hjärtljud gick ner vid varje krystvärk.

Till slut anades ljus i tunneln. "Ojdå. Bebisen kommer visst med ansiktsbjudning" säger barnmorskan. Du satt fast, med andra ord. Många sådana förlossningar avslutas med kejsarsnitt. Men med järnvilja hade jag tryckt ut dig ändå vilket innebar en annan typ av konvalescens. I efterhand fick jag veta att du inte hade klarat många minuter till utan att det var fara på färde. Fyra timmar och femton minuter efter första värken föddes du, med endast profylaxandning som smärtlindring, klockan 6.29. Du var 51 cm lång och vägde 4010 g.

Jag minns det som igår. Grattis hjärtat!

Vintervärld

Halvvägs in i april och vi vaknar upp till en rejäl snöstorm. Äldste sonen utropar förtjust att vi kan åka pulka. Jag var mer inställd på cykelträning men är inte sämre än att jag kan ändra mig. Ställd utan alternativ är det lätt att göra det rätta valet och cyklar göre sig icke besvär en vinterdag som denna.

Jag och barnen gjorde oss i ordning, packade in oss och pulkor i bilen och fick skjuts till andra sidan stan (oh, fortfarande innanför tullarna, ifall någon trodde något annat) hem till några vänner med söner i nästan samma ålder som våra. Där fick vi lunch, lek, fika och...pulkaåkning! I slasket. Ty den decimeter som föll på morgonen började töa redan före lunch. Barnen blev leriga och dyngsura men väldigt glada!

Makens lott blev att städa och storhandla. Han har utekväll med polarna nu så det är inte så synd om honom egentligen...

Fredagen den trettonde

Jag har lagat mat idag. Inget ovanligt kan tyckas, vi lagar mat ungefär lika ofta jag och maken. Ljuvlig korv stroganoff, barnvänlig kaviartorsk, perfekta pannkakor och allsmäktig spaghetti och köttfärssås. Typ.

Det jag vill säga är att vardagsmatlagningen kanske inte är den mest upphetsande. Dessutom kniper ofta maken de mer inspirerande helg- och festmatlagningstillfällena (han gör det bra, så no hard feelings egentligen). Men idag hade jag huvudet med mig redan i morse och tog fram två kycklingfiléer ut frysen. Väl hemma igen på kvällen lyckades jag få ihop tillräckligt med råvaror, utan att handla allt fanns hemma, för göra baconlindade kycklingfiléer kryddade med salvia och rödbetsrisotto. Det blev jättebra!

Visserligen ska erkännas att jag fick ett styng i hjärtat vid tanken på broilerkycklingen som fått plikta med sitt liv för vår middag. Ska man ändå använda kycklingfilé ska det göras med finess, så att kycklingens korta liv inte var förgäves. Alltså, inga torra, överstekta, trådiga rackare!

Linda bacon runt filén och krydda med salvia och svartpeppar. Ugnen på 200 grader i en dryg halvtimme. Stick in en termometer och ta ut kycklingen vid en innertemp på 70 grader. Vila, tranchera!

Koka rödbetor separat. Det tar tiiiid. Hacka schalottenlök, riv parmesan och gör ca 0,75 l hönsbuljong. Fräs löken i olja, tillsätt arborioris (jag tog 2,5 dl idag och det blev för mycket), fräs lite till, tillsätt 0,5-1 dl torr vermouth. Låt det sugas upp av riset och tillsätt sedan buljongen i omgångar. Rör ibland. Mot slutet häller man i riven parmesan. Det ska vara krämigt. Häll av, skala och dela rödbetorna i lagom stora tärningar. Vänd ner i risotton lite varsamt så att inte allt blir rosa.

Jag lyckades få liv i en trött timjanplanta också, men på grönsaksfronten var det lite tunt...

Vårbruket 1 v efter sådd: Uppkomst

Här var det hjärtbladsstadium för nästan hela slanten. Jag räknar till 5 uppkomna av 6 sådda körsbärstomat Mei Wei, 2 av 6 körsbärstomat Gelbe Dattelwein, 4 av 6 tomat Tigrella. Moneymaker, tomat, och Ferenc Tender, paprika, lyser ännu med sin frånvaro.

Fuchsiasticklingarna har börjat sträcka på sig vilket kan indikera rotansättning. Ännu syns inga rötter i botten av krukan, dock.

För mig själv hoppar jag jämfota av förtjusning. Det är nog på våren som min agrara nördighet är som allra mest utpräglad.

En glad lax

En logistikmiss i påskmatsplaneringen gjorde att den gravade laxen blev färdig igår istället för på påskafton. Vi blev mätta ändå på den överdådiga påskbuffén hos svärföräldrarna och ingen större skada var skedd. Desto bättre var det att vi kunde äta gravad lax och dillstuvad potatis till middag ikväll istället.

Här vill jag nu ta tillfället i akt att tala allvar om lax. Odlad lax. Naturskyddsföreningen kom precis med en informationsfilm om hur fodret (fiskmjöl) till "vanliga" odlade laxar framställs. Det är så beklämmande att jag blir både illamående och ledsen. Tack och lov har vi bara köpt KRAV-märkt lax de senaste åren, varmed samvetet ändå är relativt gott på den här fronten. Men ska jag vara helt ärlig slinker det ner en och annan sushi (utan jätteräka, OBS OBS OBS!!) och det är ofta lax på menyn om jag äter lunch "ute". Den är garanterat inte ekologisk... Jag har dock redan gått över till vegetarisk sushi och jag får bli ännu kräsnare vid eventuella uteluncher.

Är då KRAV-odlad lax så himla mycket bättre, undrar skeptikern.

Jaaaaaaa! Det är den. KRAV-lax äter foder baserat på ekologiska vegetabilier där fiskinnehållet kommer från fiskrens. Fodret innehåller inte heller syntetiska färgämnen (om du undrar varför vanlig lax är neonorange, kanske du ska avstå från att stoppa den i munnen...) eller tillsatser. Odlingen sker på ett ekologiskt hållbart sätt och odlingskassen är rymligare än för vanlig lax. Praktverket nedan kommer från den fräscha fiskdisken på Coop Extra vid Medborgarplatsen. Där styckar personalen mer än gärna fram de bästa bitarna på en laxsida ifall man säger att man ska grava själv.

Att grava lax själv är plättlätt (det kräver bara ett uns planering, som med all riktig matlagning): Laxen måste ha varit fryst minst två dygn. 1 dl socker och 0,5 dl salt blandas med 1 msk grovkrossad vitpeppar. Proportionerna varierar mellan olika recept, vi tar lite mer salt och peppar, till exempel. Gnid in laxköttet med blandningen och lägg över ett skapligt lager med grovhackad dill. Lägg slaksida mot ryggsida (tunna mot tjocka sidan) mot varandra med skinnsidorna upp, stoppa i plastpåse, lägg på ett fat och lägg en tyngd ovanpå. In i kylen i två dygn, vänd den fyra-fem ggr. Ta ut, skrapa av dillröran och skiva upp. Klart!

Dillstuvad potatis gör man på fast potatis som får koka klart, svalna något och skäras i bitar. Till stuvningen smälter man 2 msk smör, rör ner 2 msk mjöl, vispa ner 4 dl mjölk och koka upp tills det tjocknar. I med 1 dl hackad dill, salta och peppra. Häll stuvningen över potatisen och vänd runt. Klart!

Påsklämman? Det förstår väl alla! Den symboliserar citronklyftan, som inte kom med för att jag glömde köpa citron när jag handlade. En ny trend inom matlagningsfotografering, kanske. När det dyker upp i Allt om Mat, kom ihåg var ni såg det först!

Drakägg?

Naturens former är fascinerande och många gånger oefterhärmliga.

Just nu kläcks syrliga löften om goda pajer, desserter, saft och marmelad.

Vilken dag!

Sent igår kväll kom vi från svärföräldrarna till mina föräldrars landställe. Barnen stjälptes sovande direkt ner i sina sängar från bilen. När äldste sonen vaknade i morse hade han INTE ro att äta frukost. Han skulle ut och cykla på cykeln han ärvde från kusinerna igår. Inte förhandlingsbart. Det var bara att klä på sig ordentligt (minusgrader, sol och vindstilla), leta verktyg i snickarboden, justera sadeln och börja springa dubbelvikt på skogsvägen.

Efter ca en timme kunde vi äta frukostmackor, som maken levererade genom köksfönstret, på en stor sten i solen. Det var knäpptyst, så när som på småfåglarna som kvittrade öronbedövande och hackspettens trumsolo.

Resten av dagen förflöt i en blandning av ute och inne, lek och nyttiga projekt. Strax innan lunch råkade yngste sonen somna mitt i leken. Vi kollade att han inte låg i solgasset men lät honom ligga på liggunderlaget och sova, med en lastbil i famnen. Stora killen körde ett par pass till på cykeln och tredje omgången kunde han helt plötsligt cykla själv! Vilken triumf!

Vårtecknen har inte låtit vänta på sig. Första rekognoceringstruppen av sädesärla (min födelsedagsfågel) siktades, skogsmyrorna vårstädar stacken och under cykelträningen svischade vi förbi en blåsippa. På eftermiddagen gick jag en vända och plockade nässlor. Att späda nässlor inte sticks är en myt. De bränns inte lika ilsket som fullvuxna exemplar men det kändes rejält ibland. Men det är det värt!

Tittut!

Imorse bar det av till Nyköping och resten av familjen. Jag skulle åka tåg (och ersättningsbuss till Södertälje Syd pga arbeten med Citybanan, allt gick smidigt och välordnat, tack SJ) på morgonen så det blev inte mycket tid till pyssel innan jag for. Men jag var bara tvungen att springa förbi sålådan och kika.

Döm om min förvåning när jag ser att en av körsbärstomaterna, Mei Wei, redan kommit upp! Mindre än tre och ett halvt dygn efter sådd. Makalöst! OK, det krävs ett tränat öga och god fantasi för att se den tunna lilla vita stjälken med hjärtbladen fortfarande dolda i frökapseln. Huvudsaken är att jag ser. Den är i vänstra övre hörnet.

Glad Påsk!

Som grädde på moset på mitt dryga dygn av egentid väntade mig denna fina present på köksbordet när jag kom hem från teatern i fredags. Jag äter nästan aldrig godis men maken vet att jag är svag för mörk choklad, dock. Fin mörk choklad. Dessa praliner är av Valrhonachoklad. De kommer att räcka länge. En, max två, per kväll är lagom. Den vackra asken får bli förvaring för hårspännen.

Solokvist

Långfredag idag. Igår åkte man och barn till kusinerna från landet. Jag har alltså kunnat njuta av att vara helt ensam i lite mer än ett dygn nu. Det här är vad jag har gjort med den värdefulla tiden:

Igår åkte jag direkt från jobbet till Stadsteatern och köpte en biljett till en av två möjliga föreställningar för kvällen - Onkel Vanja av Anton Tjechov. Det var helt underbart! Bara atmosfären, att studera de andra i publiken, strosa omkring i pausen, läsa programmet. Föreställningen var bra. Sonjas hjärtskärande slutrepliker gick rakt in. Så vilsamt det var att se någonting riktigt, till skillnad från allt skval på TVn. Sen åkte jag hem och drack te, tog en macka, läste vid köksbordet och lyssnade på P1.

Imorse sov jag tills jag vaknade av mig själv och kunde summera totalt 10 timmars sömn. Lite frukost och en dusch gjorde mig redo för vidare transport ner på stan. Shopping är inget jättenöje egentligen, men när det sker så sällan är det OK. Jag behövde köpa lite till barnen och köpte två(!) par skor till mig själv. Och lite annat.

Innan hemfärd handlade jag lite mat, men affären (Hemköp i City) hade så dåligt utbud av ekologiska varor och ofräscha grönsaker så jag längtade till Konsum på Medborgarplatsen och ICA Maxi Lindhagen. Väl hemma förberedde jag lite inför middagen genom att skära aubergine i bitar och salta lätt för att de skulle rinna av under tiden som jag sprang en runda. Så härligt det var! RunKeeper räknade in 4,2 km, så det var OK. Jag blev både illamående och fick blodsmak i munnen. Av bara farten körde jag lite rumpa och planka på vardagsrumsgolvet.

Middagen blev perfekt! God, nyttig och vegetarisk. Auberginen åkte in i ugnen för att få färg och smak. Under tiden kokade jag trefärgad quinoa, tinade broccoli (ja, egentligen ville jag ha färsk, men den var så trist på Hemköp att fryst ekologisk var att föredra), tärnade fetaost och hettade upp soltorkade tomater i lite vatten och balsamvinäger. Sen skar jag auberginen i mindre bitar, fräste dem snabbt tillsammans med broccoli och färsk spenat i olivolja och vände därefter ner quinoa och soltorkade tomater. Allting toppades med fetaost, valnötter och cashewnötter.

Sen har jag läst lite, druckit te och ätit (mörk) choklad, lyssnat på Roxy Music (Avalon) och fipplat med telefonen. Nu natti natti.

EDIT: Solokvist brukar pappa säga istället för ensam. Jag har aldrig hört någon annan säga det.

Efterlängtade fröer

I fredags landade en efterlängtad försändelse av fröer i brevlådan. Vanligtvis handlar jag hos Impecta men jag har länge tänkt att jag skulle kolla in Runåbergs fröer eftersom de har ekologiskt frö.

Jag är ju inte med trädgård - än - men har alltid odlat hjälpligt på vårt landställe. Hjälpligt, för att det är svårt att odla på distans. Där finns i alla fall ett växthus, vilket stillar mitt värsta odlingsbegär.

Fröerna är alltså för växthuskultivering. Hela helgen försökte jag få loss en timme för att så dessa guldkorn men det var hela tiden någon annan aktivitet som var viktigare. Ikväll blev det dock äntligen dags att kavla upp ärmarna och begrava nävarna i myllan. Eller åtminstone i den gamla såjordspåsen som släpats hem från landet.

Tomater, paprika och fuchsiasticklingar är nu omhändertagna och placerade i sitt rätta element. Fuchsian är en historia för sig som jag tänker berätta om en annan gång!

Stoppa sabbet!

Minns ni? Kampanjen. På åttiotalet (when we were young and invincible). Telefonkioskerna som vandaliserades och Televerkets - bara smaka på det ordet, hur mycket skulle Knut Knutsson i Antikrundan inte ge för ett så fint ord - kampanj för att just stoppa sabbet.

Jag gick förbi denna sorgliga syn idag, utanför jobbet. Som från ingenstans tänkte jag på "Stoppa sabbet!". Otroligt ändå. Jag kan väl inte ha tänkt på det på tjugo år minst men så bara poppar det upp i huvudet. Ett blixtkort synintryck och något glömt veck i hjärnan triggas.

Nu är det på sin plats med en liten rekapitulation, allrahelst om det är någon som läser detta och är född efter 1986. Förr i tiden var telefoner stora och klumpiga och satt fast med en sladd i en vägg eller, för all del, en telefonkiosk. Till utseendet väldigt lika den stackare som syns nedan. Telefonkioskerna var talrika och försedda med myntinkast och behållare för förbrukad kosing. Just mynten var så åtråvärda att folk (ungdomar mest?) slog sönder kioskerna på löpande band. Antingen för att få tag på pengarna eller i frustration över att pengarna förblev oåtkomliga.

På Wikipedia får man reda på att skolbarn ritade teckningar som blev framsida på telefonkataloger. Kampanjen finansierade även en sedelärande film där Paolo Roberto slår sönder en telefonkiosk, men senare när hans lillebror skadas och hjälp behöver tillkallas går inte det eftersom närmaste telefonkiosk är trasig. Illa.

Det här var ju innan det fanns både dumma och smarta mobiltelefoner. På den tiden fick man gå in i närmaste tobaksaffär eller blomsterhandel och be att få låna deras telefon för att ringa hem och fråga om man fick gå hem till bästisen istället för till fritids.

Visst är den fin!

Måndag=soppdag i familjen. Vegetariskt och bra. Idag serveras potatis- och jordärtskocksoppa.

När jag skulle skala jordärtskockorna fick jag dock hejda mig i steget. De var så vackra! Jordiga och knöliga, och mitt i alltihop en liten lilavit knopp. Och en till. Ett löfte om något nytt. Livets förunderlighet kom över mig.

Det är så fascinerande med naturen och årstidernas växlingar. Det som ser brunt och dött ut kan helt plötsligt börja spira i skira färger. Som amatörodlare behöver man inte sörja en misslyckad säsong, för du får alltid en chans till. Nästa år.

April, april!

I morse var det min tur att ha sovmorgon. Den överenskommelsen slöts redan igår kväll. Lika bra det, för det är en diskussion man varken vill ha, eller gå förlorande ur, klockan halv sex på morgonen. Dessutom sov yngste sonen ända till halv nio, vilket var en bonus för hela familjen. Maken och äldste sonen hade utnyttjat sin morgon väl genom att baka scones. Med tanke på hur våra helgmorgnar brukar te sig är det lätt att tro att dagens sovmorgon och lyxfrukost var ett aprilskämt men, nej, det var på riktigt!

Min dag i övrigt vigdes åt Det Stora Barnklädessorteringsprojektet. Kläder som växes i och ur, kombinerat med byte av årstid och spridda skurar av ärvda persedlar skapar lätt ett oöverblickbart kaos. Till slut var i alla fall samtligt insorterat i lådor, noggrant uppmärkta, och barnens garderober uppdaterade med senaste aktuell storlek. Det tog nästan hela dagen.

Maken tillbringade dagen med att jaga ut ungarna i parken, montera badrumsskåp, måleripyssla med barnen och baka ännu mer bröd.

Dagen kröntes med den äktenskapliga prövningen att få badrumsskåpet på plats. Det skulle monteras högt upp på väggen, i huvudhöjd (över huvudet på mig, alltså). Jag frågade maken ifall vi skulle prata igenom en strategi innan vi lyfte, men han föreslog att "vi gör väl som vanligt, att jag skäller på dig oavbrutet tills skåpet är på plats". Tur för mig blev det inte så utan proceduren fortlöpte utan missöden. Däremot passade barnen på att, när vi föräldrar stod fångade på gästtoaletten med armarna fjättrade av tyngden från skåpet, vräka ut varenda liten leksakspryttel på golvet i sitt rum. Barnens far lät åskan mullra över dem i ett försök att få dem att städa men det slutade i alla fall med att deras curlingmorsa fick lägga 45 min egentid (ha ha nä jag bara skoja, jag har inte haft egen tid på snart fem år nu) på ännu mer städning den här helgen.

Förra helgen kom mamma och pappa förbi med söndagmiddag och en jättefin narciss. Narcissen var inhandlad på Rosendals trädgård. Den var inte utslagen då men det är den nu. "Femtiotalsgul" (enligt uppgift), dvs ljusgul, på pip och bräm med klassisk påskliljegul kant på pipen. Vi avslutar första april med att njuta av den!

Dagens goda gärning

Äntligen kom jag iväg till återvinningsstationen med den kökkenmödding som tillfälligt lagrats (och kontinuerligt vuxit till) i gränslandet mellan köket och hallen.

Maken hittade lite pantflaskor i städskåpet också. Det blev givetvis biståndsknappen.

Aprilväder

Det är sista mars idag men vi har redan fått en försmak av april de senaste dagarna. Sol och snö, omvartannat. Härligt, om du frågar mig!

Nu viner snöblandat regn utanför fönstret. Jag älskar den här tiden på året. När vinter och vår träter om övertaget. Alla vet vem som går segrande ur drabbningen, men vi måste ändå beundra vintern för att han kämpar så väl. Inte ger sig utan strid.

Jag älskar även snö och vinter men så här års är det helt OK att lojaliteten förskjuts åt vårens håll. Därför har jag tagit in körsbärskvistar för att kunna njuta av blommor på bar kvist långt innan det är dags "på riktigt".