Skördetid

Den lite halvdana sommaren har inte varit den bästa för tomaterna. De har inte riktigt vuxit som förväntat och fruktsättningen har varit lite mager.

Å andra sidan har den halvdana sommaren gjort att de överlevt i växthuset helt på egen hand med endast min mors sporadiska förbarmande med vattenslangen. Jag och familjen var ju på Gotland.

De första frukterna är nu skördade och ett gäng fick tjäna som gåbortspresent i lördags. Vännernas äldsta dotter, sex år, utbrast "De är så goda! Det är nästan som om det är socker på dem!" Det är helt sant. Körsbärstomaterna är så söta och goda att de knappt känns som en grönsak.

Jag kom inte till Provence...

... i år, så då får Provence komma till mig istället! (Så många å på rad! Igen!!)

Jag är helt såld på lavendel. Det kan bero på att jag ogillar tvättmedelsparfym - vad jag tycker om sköljmedel lämnar jag till ett helt annat blogginlägg - och hellre har lavendelpåsar i garderoben.

Lika rart och dyrt som det är att skaffa lavendelpåsar i Sverige, lika talrikt och billigt förekommer de i Frankrike. I Provence närmare bestämt. Det är några år sedan jag var där senast och just nu är inga resor inplanerade. Därför passade jag på att skörda lite lavendel när vi lämnade sommarhuset på Gotland.

Lavendeln är nu utspridd - glesare än på bilden såklart - på torkbrickor inhandlade på Ben Tanh marknaden i Ho Chi Minh-staden i Vietnam. Fina att titta på och doftar gott gör det!

Rökare, äckligare än andra?

Jag brukar undvika att ta vissa starka ord - vanliga hederliga svordomar slinker tyvärr ur titt som tätt - i min mun. Jag tycker till exempel att ordet "hata" säger mer om personen som använder det än den/det som ska beskrivas. Ett annat ord jag undviker är ordet "äckligt". Det både ser ut, låter och känns otrevligt.

Men.

Jag kommer till stranden, med skrindan fullastad med barn, leksaker, handdukar, badkläder och solskydd på längden och tvären. Glad i hågen och med solsken i blick ska jag slå upp dagens läger. Men snabbt bubblar ilskan och ordet "äckligt" upp inom mig.

Vart jag än vänder mig är fimpar nedstuckna i sanden! Där har de suttit, på sina rökande bakar och med berått mod struntat högaktningsfullt i att andra människor kanske inte är lika förtjusta i äckliga fimpar som de tycks vara. Satt de där och "vad härligt vi har det, sanden är varm och hela Östersjön breder glittrande ut sig framför oss. Kom! Låt oss storröka och sprida vårt gift och äckel till de som kommer efter oss!"

Jag tar min medhavda påse avsedd för skräp - jag är präktig som få - och börjar plocka fimparna. Lite annat skräp åker med av bara farten (det skyller jag inte rökarna för, det är de normalhänsynslösas). Hur ser det ut hemma hos rökare, undrar jag. Ligger fimparna i drivor på vardagsrumsgolvet?

Nä, alla som är rökare sprider kanske inte fimpar. Men en sak är säker det är i alla fall rökare som sprider fimpar. Överallt. Ingen plats är helig.