Fira in och fira ut

En toppenfredag! Förmiddagen spenderades hemma, framför datorn. Jobb på distans i väntan på spisen. The spis! Som ska stå i köket. Inte vidare upphetsande kanske de flesta tycker, men för mig som inte haft kök på ett år är det något ovant. Jag har inte packat upp den än, ska göra det imorgon.

Det har hänt mycket idag. Sockor har rockats och solen förmörkats. Det var också sista arbetsdagen för darling D. Vi har firat in helgen och ut jobbet med lite champagne, i väntan på att en mumsig linsgryta puttrade klart på (bänk)spisen. Den fick förstås D laga åt mig medan jag jäste i soffan. Närå, jag konverserar och är kuttersmycke! 

Rocka sockorna är en hyllning till alla som är annorlunda. Det hänger ihop med world Down syndrome day. Man ska ta på sig olika strumpor för att visa att man gillar olika. Den blivande inköpschefen ägde visst bara svarta strumpor så det fick bli en med hål i :-)

Ha en trevlig helg allihop!

Lyckolandet

"Åh, vad härligt det är på landet! Vi vill BO här!" gastar barnen, medan de gör sitt bästa för att vara på tomtens alla 6000 kvadratmetrar samtidigt. Solen skiner yrvaket och värmande och naturen är sådär brun och tillplattad av vintern som jag älskar.

Även om jag bor i villa "i stan" (thank God, I wouldn't last one day without...) behöver jag friheten och ensamheten som landet ger. 

Igår mitt på dagen åkte vi ut. På vägen passerade vi en ridskola i närheten för att kolla läget. Jag hoppas kunna intressera barnen för lite ridning framöver. Minstingen var pepp och ville både klappa och rida medan storan tyckte att stoppet var ett onödigt hinder på väg mot slutdestinationen. Det blev inget ridande denna gång, men nästa kanske!

Jag satt på trappen i solen (med jacka!) och läste och drack te medan barnen lekte på tomten. Marskvällen är fortfarande kall och mörk så vi fick tända brasa.

Kluriga, kreativa sjuåringen fixade sittplatser framför brasan. 

Det är så skönt att vara på landet. Dit når aldrig resten av världen. Vi hade det så bra jag och barnen, i vårt eget universum. Där finns allt man kan önska och ändå behövs där inget.

På kvällen var det Mellofinal. Det ivriga dansandet och sjungandet (mest barnen, men lite jag) mattades mot slutet och innan vinnaren var korad sov båda skruttarna i soffan på varsin sida om mig. När vi senare låg nedbäddade i stora sängen alla tre och jag lyssnade till deras snusande och snarkande, försökte jag att inte tänka på att de kommer att växa upp och flytta ifrån mig en dag.

Uppe med tuppen...f'låt T-Rex...

Jag vaknade kl 5:20 i morse. Av mig själv. På en lördag. Och kunde inte somna om. Jag försökte men efter en stund insåg jag att jag var både pigg och utsövd. Jag är brakförkyld och hostade och snöt mig. Men jag var pigg! Pigg på riktigt! En känsla jag inte haft sedan äldsta sonen föddes (sju år sedan, alltså).

Så här års, den 14 mars alltså, ljusnar det vid 5:20 (jippeee, wohooo!!! U N D E R B A R T!). Jag bestämde mig för att kliva upp.

På nedervåningen konstaterade jag att trädgården låg inbäddad i frost. Himlen var molnfri och ljust blå. Solen var inte uppe än men gryningsljuset belyste månen, som fortfarande var ganska högt på himlen. Trots allt detta vackra gick jag inte ut. Istället fixade jag te, min favoritsort Kalkstensdrömmar från Kränku på Gotland, greppade senaste numret av Sköna Hem och satte på ett avsnitt av Orange is the new black. Egentid!

Tio minuter senare hör jag steg i trappen. Äldste sonen har aldrig varit en sjusovare.  Inte ens när han somnar sent, som igår kväll. Den enda effekten en sen kväll har på honom är att han blir trött och grinig i minst en dag efteråt. Att försöka skaffa sig en sovmorgon genom att hålla honom vaken kvällen innan är ett projekt dömt att misslyckas. 

En ilning av missräkning for genom min kropp. Han brukar vara snar att avkräva frukost. I en ton som kommer av dåligt morgonhumör. Det är också så klassiskt, att man får draaaaaa honom ur sängen kl 7 på vardagar men en lördag efter en sen fredag vaknar han strax efter kl 6.

Nu blev det inte så. Han kröp upp i mitt knä och satt så en god stund innan han frågade om han kunde få en skorpa. Vi flyttade oss till bordet och han ville ha mig bredvid sig i kökssoffan. Han lutade sig mot mig och vi fikade tillsammans och småpratade.

Så sällsynta de är!! De stunderna. Jag tog vara på varenda liten sekund.