Den som älskar mest

Att få barn innebär en hel del nya perspektiv på livet. Den allra största insikt som jag har fått är den att så mycket som jag älskar mina barn kommer de aldrig att älska mig. Och jag har aldrig älskat mina föräldrar, och ingen annan heller, på det sättet. Jag har många gånger försökt sätta ord på den känslan, det stora i kärleken till barnen, som i sig är nästan övermäktig att ta in. Trots att den finns i mig, så klar och tydlig.

Jag läser med jämna mellanrum Clara Lidströms blogg och häromsistens hade hon ett inlägg som formulerade kärleken till ens barn på ett väldigt fint sätt. Ja, jag är ju blödig, så jag kan givetvis inte läsa inlägget utan att börja snyfta. Jag rekommenderar alla att följa länken och läsa inlägget i sin helhet.

Här kommer en copy, nästan rakt av, bara för att jag vill spara den till min eftervärld: En av de stora förlusterna när en närstående går bort är att att man själv blir mindre älskad eftersom en person som älskade och brydde sig om en är borta. För varje sådan förlust blir man lite mera vuxen och lite mer ensam. Det är vårt uppdrag att älska och bry sig om alla som är yngre. Det kommer naturligt och när man är liten har man en hel flock med människor som älskar en. Men när åren går så tunnas flocken ut. Istället får man kanske egna barn och barnbarn. Och så mycket som man älskar sina barn och barnbarn kommer de aldrig att kunna älska en tillbaks. Deras uppdrag är istället att i sin tur älska sina barn och barnbarn. Just därför är det en så stor tröst att ha barn. Att få vara den som älskar mest.