När du kom

Två år har gått. Vad fort det gick! Nu pratar du oavbrutet, springer, hoppar, klättrar och leker med storebror. Då, för två år sedan var du inte lika kaxig. Ljuset stack i ögonen, ljuden var skarpa och luften kall mot den blöta, hala huden.

Klockan var kvart över två på natten den 16:e april 2010 när jag vaknade av ganska kraftiga värkar. De kom regelbundet och krävde profylaxandning av mellersta graden. Efter en timme väckte jag maken och vi förflyttade oss ut till vardagsrummet och ringde förlossningen. Någon typ av påklädning ägde rum och mamma ringdes in. Vid det här laget var jag på väg in i dimman ordentligt. Mamma var snabbt på plats tack vare Taxi Stockholm. Ändå kände jag när hon kom att jag gärna hade varit på plats på sjukhuset vid det laget. Värkarna kom med 2,5 min mellanrum och höll i sig uppåt 90 sekunder så det tog tid att komma ner till bilen.

Väl i bilen fanns inget annat alternativ än att lägga sig i baksätet och känna de välbekanta krystimpulserna sätta in. Tjugo minuter har aldrig känts så långa när maken sladdade in på parkeringen. Han sprang och ringde på klockan medan jag försökte åla mig ur baksätet. Då kände jag något som brast inom mig. Som en övermogen tomat skuren med slö kniv. De vita conversen fylldes med fostervatten och rann över. "Här har det visst varit vattenavgång" sade barnmorskan käckt och nickade mot pölen en bit bakom mig. Men det märkte inte jag, för jag profylaxandades målmedvetet och kved när smärtan ändå blev mig övermäktig. Jag vräktes ner på en bår innanför dörren och sen gick färden genom korridorer, in i hissar och över trösklar.

Jag var fullt öppen. Slabbiga byxor krängdes av och det var bara att börja krysta. Ingenting hände. I en timme slet jag som ett djur. Bet sönder läppen och kramade sönder någon muskel i handen. Inget hände. Flera gånger sa jag till barnmorskan att något måste vara fel. Det enda som hände var att dina hjärtljud gick ner vid varje krystvärk.

Till slut anades ljus i tunneln. "Ojdå. Bebisen kommer visst med ansiktsbjudning" säger barnmorskan. Du satt fast, med andra ord. Många sådana förlossningar avslutas med kejsarsnitt. Men med järnvilja hade jag tryckt ut dig ändå vilket innebar en annan typ av konvalescens. I efterhand fick jag veta att du inte hade klarat många minuter till utan att det var fara på färde. Fyra timmar och femton minuter efter första värken föddes du, med endast profylaxandning som smärtlindring, klockan 6.29. Du var 51 cm lång och vägde 4010 g.

Jag minns det som igår. Grattis hjärtat!