Påskliljan fick se sig slagen efter att stora pärongrenar dråsat ner. Lite svinn får man räkna med.
Inlägg
Som en riktig sommardag
5 timmar sedan
söndag 29 april 2012
Våroffer
Långhelg med kläm-Valborg och röd första maj på en tisdag. Den spenderas bäst på landet. Mycket ska fixas med efter vinterdvalan. Vattenmotorn kopplas in, fruktträd ansas, lekstuga öppnas upp och myrstackar utforskas.
Påskliljan fick se sig slagen efter att stora pärongrenar dråsat ner. Lite svinn får man räkna med.
Påskliljan fick se sig slagen efter att stora pärongrenar dråsat ner. Lite svinn får man räkna med.
fredag 27 april 2012
Den som älskar mest
Att få barn innebär en hel del nya perspektiv på livet. Den allra största insikt som jag har fått är den att så mycket som jag älskar mina barn kommer de aldrig att älska mig. Och jag har aldrig älskat mina föräldrar, och ingen annan heller, på det sättet. Jag har många gånger försökt sätta ord på den känslan, det stora i kärleken till barnen, som i sig är nästan övermäktig att ta in. Trots att den finns i mig, så klar och tydlig.
Jag läser med jämna mellanrum Clara Lidströms blogg och häromsistens hade hon ett inlägg som formulerade kärleken till ens barn på ett väldigt fint sätt. Ja, jag är ju blödig, så jag kan givetvis inte läsa inlägget utan att börja snyfta. Jag rekommenderar alla att följa länken och läsa inlägget i sin helhet.
Här kommer en copy, nästan rakt av, bara för att jag vill spara den till min eftervärld: En av de stora förlusterna när en närstående går bort är att att man själv blir mindre älskad eftersom en person som älskade och brydde sig om en är borta. För varje sådan förlust blir man lite mera vuxen och lite mer ensam. Det är vårt uppdrag att älska och bry sig om alla som är yngre. Det kommer naturligt och när man är liten har man en hel flock med människor som älskar en. Men när åren går så tunnas flocken ut. Istället får man kanske egna barn och barnbarn. Och så mycket som man älskar sina barn och barnbarn kommer de aldrig att kunna älska en tillbaks. Deras uppdrag är istället att i sin tur älska sina barn och barnbarn. Just därför är det en så stor tröst att ha barn. Att få vara den som älskar mest.
Jag läser med jämna mellanrum Clara Lidströms blogg och häromsistens hade hon ett inlägg som formulerade kärleken till ens barn på ett väldigt fint sätt. Ja, jag är ju blödig, så jag kan givetvis inte läsa inlägget utan att börja snyfta. Jag rekommenderar alla att följa länken och läsa inlägget i sin helhet.
Här kommer en copy, nästan rakt av, bara för att jag vill spara den till min eftervärld: En av de stora förlusterna när en närstående går bort är att att man själv blir mindre älskad eftersom en person som älskade och brydde sig om en är borta. För varje sådan förlust blir man lite mera vuxen och lite mer ensam. Det är vårt uppdrag att älska och bry sig om alla som är yngre. Det kommer naturligt och när man är liten har man en hel flock med människor som älskar en. Men när åren går så tunnas flocken ut. Istället får man kanske egna barn och barnbarn. Och så mycket som man älskar sina barn och barnbarn kommer de aldrig att kunna älska en tillbaks. Deras uppdrag är istället att i sin tur älska sina barn och barnbarn. Just därför är det en så stor tröst att ha barn. Att få vara den som älskar mest.
torsdag 19 april 2012
Nämen, se där!
Jag är på konferens i dagarna två med jobbet på Villa Aske utanför Bro. I badrummet hittade jag miljömärkt tvål, schampo och balsam. Trevligt!
Jag är på resande fot i arbetet någon gång emellanåt och har sett både det ena och det andra i hotellväg. De flesta har börjat inse att någon slags miljöansvar måste tas. Det är dock första gången jag har sett miljömärkning på just schampo och balsam. I höstas var jag på Högo bruk och där kände jag mig nödgad att skriva i kundenkäten att det vore bra om de slutade köpa in schampo/balsam/body lotion med parabener i, när det finns andra konserveringsmedel som inte är misstänkta för att vara hormonstörande i samma utsträckning. Villa Aske har tydligen hittat en lämplig leverantör.
I övrigt är lokalerna väldigt vackra och maten är otroligt god. Den enda förbättringspotentialen skulle väl vara att tydligare skylta med eventuellt inslag av ekologiska produkter på t ex frukost- och fikabuffén. Nuförtiden är det så lätt att få tag på KRAV-märkt kaffe, te, mjölk, ägg, ost...ja listan kan göras oändlig. Det finns liksom ingen anledning att inte hålla sig med dylikt.
Jag testade schampo och balsam i morse och de fick godkänt. Häpp!
Jag är på resande fot i arbetet någon gång emellanåt och har sett både det ena och det andra i hotellväg. De flesta har börjat inse att någon slags miljöansvar måste tas. Det är dock första gången jag har sett miljömärkning på just schampo och balsam. I höstas var jag på Högo bruk och där kände jag mig nödgad att skriva i kundenkäten att det vore bra om de slutade köpa in schampo/balsam/body lotion med parabener i, när det finns andra konserveringsmedel som inte är misstänkta för att vara hormonstörande i samma utsträckning. Villa Aske har tydligen hittat en lämplig leverantör.
I övrigt är lokalerna väldigt vackra och maten är otroligt god. Den enda förbättringspotentialen skulle väl vara att tydligare skylta med eventuellt inslag av ekologiska produkter på t ex frukost- och fikabuffén. Nuförtiden är det så lätt att få tag på KRAV-märkt kaffe, te, mjölk, ägg, ost...ja listan kan göras oändlig. Det finns liksom ingen anledning att inte hålla sig med dylikt.
Jag testade schampo och balsam i morse och de fick godkänt. Häpp!
onsdag 18 april 2012
tisdag 17 april 2012
Vasa?! PMS?
Pre monstruella störningar lider inte jag av, tack och lov! Däremot gör maken och barnen det. Med någon slags mystisk regelbundenhet blir de som förbytta.
Barnen blir extra tjorviga och motsträviga. Maken kan säga saker som verkar helt normala vid en första anblick men om de skärskådas visar sig vara helt bakvända. Och fel. De beteenden som barn och make uppvisar gör naturligtvis att jag blir på dåligt humör och måste läxa upp dem. Ofta. Det är både tröttsamt och irriterande för mig.
Men nu är det över för den här gången. Lugnet lägrar sig och jag samlar krafterna. Om några veckor drar det igång igen och då gäller det att vara förberedd och laddad.
Mina födelsedagshandskar muntrar upp vilken kaosig morgon som helst. Färgåtergivningen på fotot gör dem inte rättvisa, men de sällskapar fint med barken på en ek som har levt 20 gånger än jag.
Barnen blir extra tjorviga och motsträviga. Maken kan säga saker som verkar helt normala vid en första anblick men om de skärskådas visar sig vara helt bakvända. Och fel. De beteenden som barn och make uppvisar gör naturligtvis att jag blir på dåligt humör och måste läxa upp dem. Ofta. Det är både tröttsamt och irriterande för mig.
Men nu är det över för den här gången. Lugnet lägrar sig och jag samlar krafterna. Om några veckor drar det igång igen och då gäller det att vara förberedd och laddad.
Mina födelsedagshandskar muntrar upp vilken kaosig morgon som helst. Färgåtergivningen på fotot gör dem inte rättvisa, men de sällskapar fint med barken på en ek som har levt 20 gånger än jag.
måndag 16 april 2012
När du kom
Två år har gått. Vad fort det gick! Nu pratar du oavbrutet, springer, hoppar, klättrar och leker med storebror. Då, för två år sedan var du inte lika kaxig. Ljuset stack i ögonen, ljuden var skarpa och luften kall mot den blöta, hala huden.
Klockan var kvart över två på natten den 16:e april 2010 när jag vaknade av ganska kraftiga värkar. De kom regelbundet och krävde profylaxandning av mellersta graden. Efter en timme väckte jag maken och vi förflyttade oss ut till vardagsrummet och ringde förlossningen. Någon typ av påklädning ägde rum och mamma ringdes in. Vid det här laget var jag på väg in i dimman ordentligt. Mamma var snabbt på plats tack vare Taxi Stockholm. Ändå kände jag när hon kom att jag gärna hade varit på plats på sjukhuset vid det laget. Värkarna kom med 2,5 min mellanrum och höll i sig uppåt 90 sekunder så det tog tid att komma ner till bilen.
Väl i bilen fanns inget annat alternativ än att lägga sig i baksätet och känna de välbekanta krystimpulserna sätta in. Tjugo minuter har aldrig känts så långa när maken sladdade in på parkeringen. Han sprang och ringde på klockan medan jag försökte åla mig ur baksätet. Då kände jag något som brast inom mig. Som en övermogen tomat skuren med slö kniv. De vita conversen fylldes med fostervatten och rann över. "Här har det visst varit vattenavgång" sade barnmorskan käckt och nickade mot pölen en bit bakom mig. Men det märkte inte jag, för jag profylaxandades målmedvetet och kved när smärtan ändå blev mig övermäktig. Jag vräktes ner på en bår innanför dörren och sen gick färden genom korridorer, in i hissar och över trösklar.
Jag var fullt öppen. Slabbiga byxor krängdes av och det var bara att börja krysta. Ingenting hände. I en timme slet jag som ett djur. Bet sönder läppen och kramade sönder någon muskel i handen. Inget hände. Flera gånger sa jag till barnmorskan att något måste vara fel. Det enda som hände var att dina hjärtljud gick ner vid varje krystvärk.
Till slut anades ljus i tunneln. "Ojdå. Bebisen kommer visst med ansiktsbjudning" säger barnmorskan. Du satt fast, med andra ord. Många sådana förlossningar avslutas med kejsarsnitt. Men med järnvilja hade jag tryckt ut dig ändå vilket innebar en annan typ av konvalescens. I efterhand fick jag veta att du inte hade klarat många minuter till utan att det var fara på färde. Fyra timmar och femton minuter efter första värken föddes du, med endast profylaxandning som smärtlindring, klockan 6.29. Du var 51 cm lång och vägde 4010 g.
Jag minns det som igår. Grattis hjärtat!
Klockan var kvart över två på natten den 16:e april 2010 när jag vaknade av ganska kraftiga värkar. De kom regelbundet och krävde profylaxandning av mellersta graden. Efter en timme väckte jag maken och vi förflyttade oss ut till vardagsrummet och ringde förlossningen. Någon typ av påklädning ägde rum och mamma ringdes in. Vid det här laget var jag på väg in i dimman ordentligt. Mamma var snabbt på plats tack vare Taxi Stockholm. Ändå kände jag när hon kom att jag gärna hade varit på plats på sjukhuset vid det laget. Värkarna kom med 2,5 min mellanrum och höll i sig uppåt 90 sekunder så det tog tid att komma ner till bilen.
Väl i bilen fanns inget annat alternativ än att lägga sig i baksätet och känna de välbekanta krystimpulserna sätta in. Tjugo minuter har aldrig känts så långa när maken sladdade in på parkeringen. Han sprang och ringde på klockan medan jag försökte åla mig ur baksätet. Då kände jag något som brast inom mig. Som en övermogen tomat skuren med slö kniv. De vita conversen fylldes med fostervatten och rann över. "Här har det visst varit vattenavgång" sade barnmorskan käckt och nickade mot pölen en bit bakom mig. Men det märkte inte jag, för jag profylaxandades målmedvetet och kved när smärtan ändå blev mig övermäktig. Jag vräktes ner på en bår innanför dörren och sen gick färden genom korridorer, in i hissar och över trösklar.
Jag var fullt öppen. Slabbiga byxor krängdes av och det var bara att börja krysta. Ingenting hände. I en timme slet jag som ett djur. Bet sönder läppen och kramade sönder någon muskel i handen. Inget hände. Flera gånger sa jag till barnmorskan att något måste vara fel. Det enda som hände var att dina hjärtljud gick ner vid varje krystvärk.
Till slut anades ljus i tunneln. "Ojdå. Bebisen kommer visst med ansiktsbjudning" säger barnmorskan. Du satt fast, med andra ord. Många sådana förlossningar avslutas med kejsarsnitt. Men med järnvilja hade jag tryckt ut dig ändå vilket innebar en annan typ av konvalescens. I efterhand fick jag veta att du inte hade klarat många minuter till utan att det var fara på färde. Fyra timmar och femton minuter efter första värken föddes du, med endast profylaxandning som smärtlindring, klockan 6.29. Du var 51 cm lång och vägde 4010 g.
Jag minns det som igår. Grattis hjärtat!
lördag 14 april 2012
Vintervärld
Halvvägs in i april och vi vaknar upp till en rejäl snöstorm. Äldste sonen utropar förtjust att vi kan åka pulka. Jag var mer inställd på cykelträning men är inte sämre än att jag kan ändra mig. Ställd utan alternativ är det lätt att göra det rätta valet och cyklar göre sig icke besvär en vinterdag som denna.
Jag och barnen gjorde oss i ordning, packade in oss och pulkor i bilen och fick skjuts till andra sidan stan (oh, fortfarande innanför tullarna, ifall någon trodde något annat) hem till några vänner med söner i nästan samma ålder som våra. Där fick vi lunch, lek, fika och...pulkaåkning! I slasket. Ty den decimeter som föll på morgonen började töa redan före lunch. Barnen blev leriga och dyngsura men väldigt glada!
Makens lott blev att städa och storhandla. Han har utekväll med polarna nu så det är inte så synd om honom egentligen...
Jag och barnen gjorde oss i ordning, packade in oss och pulkor i bilen och fick skjuts till andra sidan stan (oh, fortfarande innanför tullarna, ifall någon trodde något annat) hem till några vänner med söner i nästan samma ålder som våra. Där fick vi lunch, lek, fika och...pulkaåkning! I slasket. Ty den decimeter som föll på morgonen började töa redan före lunch. Barnen blev leriga och dyngsura men väldigt glada!
Makens lott blev att städa och storhandla. Han har utekväll med polarna nu så det är inte så synd om honom egentligen...
fredag 13 april 2012
Fredagen den trettonde
Jag har lagat mat idag. Inget ovanligt kan tyckas, vi lagar mat ungefär lika ofta jag och maken. Ljuvlig korv stroganoff, barnvänlig kaviartorsk, perfekta pannkakor och allsmäktig spaghetti och köttfärssås. Typ.
Det jag vill säga är att vardagsmatlagningen kanske inte är den mest upphetsande. Dessutom kniper ofta maken de mer inspirerande helg- och festmatlagningstillfällena (han gör det bra, så no hard feelings egentligen). Men idag hade jag huvudet med mig redan i morse och tog fram två kycklingfiléer ut frysen. Väl hemma igen på kvällen lyckades jag få ihop tillräckligt med råvaror, utan att handla allt fanns hemma, för göra baconlindade kycklingfiléer kryddade med salvia och rödbetsrisotto. Det blev jättebra!
Visserligen ska erkännas att jag fick ett styng i hjärtat vid tanken på broilerkycklingen som fått plikta med sitt liv för vår middag. Ska man ändå använda kycklingfilé ska det göras med finess, så att kycklingens korta liv inte var förgäves. Alltså, inga torra, överstekta, trådiga rackare!
Linda bacon runt filén och krydda med salvia och svartpeppar. Ugnen på 200 grader i en dryg halvtimme. Stick in en termometer och ta ut kycklingen vid en innertemp på 70 grader. Vila, tranchera!
Koka rödbetor separat. Det tar tiiiid. Hacka schalottenlök, riv parmesan och gör ca 0,75 l hönsbuljong. Fräs löken i olja, tillsätt arborioris (jag tog 2,5 dl idag och det blev för mycket), fräs lite till, tillsätt 0,5-1 dl torr vermouth. Låt det sugas upp av riset och tillsätt sedan buljongen i omgångar. Rör ibland. Mot slutet häller man i riven parmesan. Det ska vara krämigt. Häll av, skala och dela rödbetorna i lagom stora tärningar. Vänd ner i risotton lite varsamt så att inte allt blir rosa.
Jag lyckades få liv i en trött timjanplanta också, men på grönsaksfronten var det lite tunt...
Det jag vill säga är att vardagsmatlagningen kanske inte är den mest upphetsande. Dessutom kniper ofta maken de mer inspirerande helg- och festmatlagningstillfällena (han gör det bra, så no hard feelings egentligen). Men idag hade jag huvudet med mig redan i morse och tog fram två kycklingfiléer ut frysen. Väl hemma igen på kvällen lyckades jag få ihop tillräckligt med råvaror, utan att handla allt fanns hemma, för göra baconlindade kycklingfiléer kryddade med salvia och rödbetsrisotto. Det blev jättebra!
Visserligen ska erkännas att jag fick ett styng i hjärtat vid tanken på broilerkycklingen som fått plikta med sitt liv för vår middag. Ska man ändå använda kycklingfilé ska det göras med finess, så att kycklingens korta liv inte var förgäves. Alltså, inga torra, överstekta, trådiga rackare!
Linda bacon runt filén och krydda med salvia och svartpeppar. Ugnen på 200 grader i en dryg halvtimme. Stick in en termometer och ta ut kycklingen vid en innertemp på 70 grader. Vila, tranchera!
Koka rödbetor separat. Det tar tiiiid. Hacka schalottenlök, riv parmesan och gör ca 0,75 l hönsbuljong. Fräs löken i olja, tillsätt arborioris (jag tog 2,5 dl idag och det blev för mycket), fräs lite till, tillsätt 0,5-1 dl torr vermouth. Låt det sugas upp av riset och tillsätt sedan buljongen i omgångar. Rör ibland. Mot slutet häller man i riven parmesan. Det ska vara krämigt. Häll av, skala och dela rödbetorna i lagom stora tärningar. Vänd ner i risotton lite varsamt så att inte allt blir rosa.
Jag lyckades få liv i en trött timjanplanta också, men på grönsaksfronten var det lite tunt...
tisdag 10 april 2012
Vårbruket 1 v efter sådd: Uppkomst
Här var det hjärtbladsstadium för nästan hela slanten. Jag räknar till 5 uppkomna av 6 sådda körsbärstomat Mei Wei, 2 av 6 körsbärstomat Gelbe Dattelwein, 4 av 6 tomat Tigrella. Moneymaker, tomat, och Ferenc Tender, paprika, lyser ännu med sin frånvaro.
Fuchsiasticklingarna har börjat sträcka på sig vilket kan indikera rotansättning. Ännu syns inga rötter i botten av krukan, dock.
För mig själv hoppar jag jämfota av förtjusning. Det är nog på våren som min agrara nördighet är som allra mest utpräglad.
Fuchsiasticklingarna har börjat sträcka på sig vilket kan indikera rotansättning. Ännu syns inga rötter i botten av krukan, dock.
För mig själv hoppar jag jämfota av förtjusning. Det är nog på våren som min agrara nördighet är som allra mest utpräglad.
måndag 9 april 2012
En glad lax
En logistikmiss i påskmatsplaneringen gjorde att den gravade laxen blev färdig igår istället för på påskafton. Vi blev mätta ändå på den överdådiga påskbuffén hos svärföräldrarna och ingen större skada var skedd. Desto bättre var det att vi kunde äta gravad lax och dillstuvad potatis till middag ikväll istället.
Här vill jag nu ta tillfället i akt att tala allvar om lax. Odlad lax. Naturskyddsföreningen kom precis med en informationsfilm om hur fodret (fiskmjöl) till "vanliga" odlade laxar framställs. Det är så beklämmande att jag blir både illamående och ledsen. Tack och lov har vi bara köpt KRAV-märkt lax de senaste åren, varmed samvetet ändå är relativt gott på den här fronten. Men ska jag vara helt ärlig slinker det ner en och annan sushi (utan jätteräka, OBS OBS OBS!!) och det är ofta lax på menyn om jag äter lunch "ute". Den är garanterat inte ekologisk... Jag har dock redan gått över till vegetarisk sushi och jag får bli ännu kräsnare vid eventuella uteluncher.
Är då KRAV-odlad lax så himla mycket bättre, undrar skeptikern.
Jaaaaaaa! Det är den. KRAV-lax äter foder baserat på ekologiska vegetabilier där fiskinnehållet kommer från fiskrens. Fodret innehåller inte heller syntetiska färgämnen (om du undrar varför vanlig lax är neonorange, kanske du ska avstå från att stoppa den i munnen...) eller tillsatser. Odlingen sker på ett ekologiskt hållbart sätt och odlingskassen är rymligare än för vanlig lax. Praktverket nedan kommer från den fräscha fiskdisken på Coop Extra vid Medborgarplatsen. Där styckar personalen mer än gärna fram de bästa bitarna på en laxsida ifall man säger att man ska grava själv.
Att grava lax själv är plättlätt (det kräver bara ett uns planering, som med all riktig matlagning): Laxen måste ha varit fryst minst två dygn. 1 dl socker och 0,5 dl salt blandas med 1 msk grovkrossad vitpeppar. Proportionerna varierar mellan olika recept, vi tar lite mer salt och peppar, till exempel. Gnid in laxköttet med blandningen och lägg över ett skapligt lager med grovhackad dill. Lägg slaksida mot ryggsida (tunna mot tjocka sidan) mot varandra med skinnsidorna upp, stoppa i plastpåse, lägg på ett fat och lägg en tyngd ovanpå. In i kylen i två dygn, vänd den fyra-fem ggr. Ta ut, skrapa av dillröran och skiva upp. Klart!
Dillstuvad potatis gör man på fast potatis som får koka klart, svalna något och skäras i bitar. Till stuvningen smälter man 2 msk smör, rör ner 2 msk mjöl, vispa ner 4 dl mjölk och koka upp tills det tjocknar. I med 1 dl hackad dill, salta och peppra. Häll stuvningen över potatisen och vänd runt. Klart!
Påsklämman? Det förstår väl alla! Den symboliserar citronklyftan, som inte kom med för att jag glömde köpa citron när jag handlade. En ny trend inom matlagningsfotografering, kanske. När det dyker upp i Allt om Mat, kom ihåg var ni såg det först!
Här vill jag nu ta tillfället i akt att tala allvar om lax. Odlad lax. Naturskyddsföreningen kom precis med en informationsfilm om hur fodret (fiskmjöl) till "vanliga" odlade laxar framställs. Det är så beklämmande att jag blir både illamående och ledsen. Tack och lov har vi bara köpt KRAV-märkt lax de senaste åren, varmed samvetet ändå är relativt gott på den här fronten. Men ska jag vara helt ärlig slinker det ner en och annan sushi (utan jätteräka, OBS OBS OBS!!) och det är ofta lax på menyn om jag äter lunch "ute". Den är garanterat inte ekologisk... Jag har dock redan gått över till vegetarisk sushi och jag får bli ännu kräsnare vid eventuella uteluncher.
Är då KRAV-odlad lax så himla mycket bättre, undrar skeptikern.
Jaaaaaaa! Det är den. KRAV-lax äter foder baserat på ekologiska vegetabilier där fiskinnehållet kommer från fiskrens. Fodret innehåller inte heller syntetiska färgämnen (om du undrar varför vanlig lax är neonorange, kanske du ska avstå från att stoppa den i munnen...) eller tillsatser. Odlingen sker på ett ekologiskt hållbart sätt och odlingskassen är rymligare än för vanlig lax. Praktverket nedan kommer från den fräscha fiskdisken på Coop Extra vid Medborgarplatsen. Där styckar personalen mer än gärna fram de bästa bitarna på en laxsida ifall man säger att man ska grava själv.
Att grava lax själv är plättlätt (det kräver bara ett uns planering, som med all riktig matlagning): Laxen måste ha varit fryst minst två dygn. 1 dl socker och 0,5 dl salt blandas med 1 msk grovkrossad vitpeppar. Proportionerna varierar mellan olika recept, vi tar lite mer salt och peppar, till exempel. Gnid in laxköttet med blandningen och lägg över ett skapligt lager med grovhackad dill. Lägg slaksida mot ryggsida (tunna mot tjocka sidan) mot varandra med skinnsidorna upp, stoppa i plastpåse, lägg på ett fat och lägg en tyngd ovanpå. In i kylen i två dygn, vänd den fyra-fem ggr. Ta ut, skrapa av dillröran och skiva upp. Klart!
Dillstuvad potatis gör man på fast potatis som får koka klart, svalna något och skäras i bitar. Till stuvningen smälter man 2 msk smör, rör ner 2 msk mjöl, vispa ner 4 dl mjölk och koka upp tills det tjocknar. I med 1 dl hackad dill, salta och peppra. Häll stuvningen över potatisen och vänd runt. Klart!
Påsklämman? Det förstår väl alla! Den symboliserar citronklyftan, som inte kom med för att jag glömde köpa citron när jag handlade. En ny trend inom matlagningsfotografering, kanske. När det dyker upp i Allt om Mat, kom ihåg var ni såg det först!
Drakägg?
Naturens former är fascinerande och många gånger oefterhärmliga.
Just nu kläcks syrliga löften om goda pajer, desserter, saft och marmelad.
Just nu kläcks syrliga löften om goda pajer, desserter, saft och marmelad.
söndag 8 april 2012
Vilken dag!
Sent igår kväll kom vi från svärföräldrarna till mina föräldrars landställe. Barnen stjälptes sovande direkt ner i sina sängar från bilen. När äldste sonen vaknade i morse hade han INTE ro att äta frukost. Han skulle ut och cykla på cykeln han ärvde från kusinerna igår. Inte förhandlingsbart. Det var bara att klä på sig ordentligt (minusgrader, sol och vindstilla), leta verktyg i snickarboden, justera sadeln och börja springa dubbelvikt på skogsvägen.
Efter ca en timme kunde vi äta frukostmackor, som maken levererade genom köksfönstret, på en stor sten i solen. Det var knäpptyst, så när som på småfåglarna som kvittrade öronbedövande och hackspettens trumsolo.
Resten av dagen förflöt i en blandning av ute och inne, lek och nyttiga projekt. Strax innan lunch råkade yngste sonen somna mitt i leken. Vi kollade att han inte låg i solgasset men lät honom ligga på liggunderlaget och sova, med en lastbil i famnen. Stora killen körde ett par pass till på cykeln och tredje omgången kunde han helt plötsligt cykla själv! Vilken triumf!
Vårtecknen har inte låtit vänta på sig. Första rekognoceringstruppen av sädesärla (min födelsedagsfågel) siktades, skogsmyrorna vårstädar stacken och under cykelträningen svischade vi förbi en blåsippa. På eftermiddagen gick jag en vända och plockade nässlor. Att späda nässlor inte sticks är en myt. De bränns inte lika ilsket som fullvuxna exemplar men det kändes rejält ibland. Men det är det värt!
Efter ca en timme kunde vi äta frukostmackor, som maken levererade genom köksfönstret, på en stor sten i solen. Det var knäpptyst, så när som på småfåglarna som kvittrade öronbedövande och hackspettens trumsolo.
Resten av dagen förflöt i en blandning av ute och inne, lek och nyttiga projekt. Strax innan lunch råkade yngste sonen somna mitt i leken. Vi kollade att han inte låg i solgasset men lät honom ligga på liggunderlaget och sova, med en lastbil i famnen. Stora killen körde ett par pass till på cykeln och tredje omgången kunde han helt plötsligt cykla själv! Vilken triumf!
Vårtecknen har inte låtit vänta på sig. Första rekognoceringstruppen av sädesärla (min födelsedagsfågel) siktades, skogsmyrorna vårstädar stacken och under cykelträningen svischade vi förbi en blåsippa. På eftermiddagen gick jag en vända och plockade nässlor. Att späda nässlor inte sticks är en myt. De bränns inte lika ilsket som fullvuxna exemplar men det kändes rejält ibland. Men det är det värt!
lördag 7 april 2012
Tittut!
Imorse bar det av till Nyköping och resten av familjen. Jag skulle åka tåg (och ersättningsbuss till Södertälje Syd pga arbeten med Citybanan, allt gick smidigt och välordnat, tack SJ) på morgonen så det blev inte mycket tid till pyssel innan jag for. Men jag var bara tvungen att springa förbi sålådan och kika.
Döm om min förvåning när jag ser att en av körsbärstomaterna, Mei Wei, redan kommit upp! Mindre än tre och ett halvt dygn efter sådd. Makalöst! OK, det krävs ett tränat öga och god fantasi för att se den tunna lilla vita stjälken med hjärtbladen fortfarande dolda i frökapseln. Huvudsaken är att jag ser. Den är i vänstra övre hörnet.
Döm om min förvåning när jag ser att en av körsbärstomaterna, Mei Wei, redan kommit upp! Mindre än tre och ett halvt dygn efter sådd. Makalöst! OK, det krävs ett tränat öga och god fantasi för att se den tunna lilla vita stjälken med hjärtbladen fortfarande dolda i frökapseln. Huvudsaken är att jag ser. Den är i vänstra övre hörnet.
Glad Påsk!
Som grädde på moset på mitt dryga dygn av egentid väntade mig denna fina present på köksbordet när jag kom hem från teatern i fredags. Jag äter nästan aldrig godis men maken vet att jag är svag för mörk choklad, dock. Fin mörk choklad. Dessa praliner är av Valrhonachoklad. De kommer att räcka länge. En, max två, per kväll är lagom. Den vackra asken får bli förvaring för hårspännen.
fredag 6 april 2012
Solokvist
Långfredag idag. Igår åkte man och barn till kusinerna från landet. Jag har alltså kunnat njuta av att vara helt ensam i lite mer än ett dygn nu. Det här är vad jag har gjort med den värdefulla tiden:
Igår åkte jag direkt från jobbet till Stadsteatern och köpte en biljett till en av två möjliga föreställningar för kvällen - Onkel Vanja av Anton Tjechov. Det var helt underbart! Bara atmosfären, att studera de andra i publiken, strosa omkring i pausen, läsa programmet. Föreställningen var bra. Sonjas hjärtskärande slutrepliker gick rakt in. Så vilsamt det var att se någonting riktigt, till skillnad från allt skval på TVn. Sen åkte jag hem och drack te, tog en macka, läste vid köksbordet och lyssnade på P1.
Imorse sov jag tills jag vaknade av mig själv och kunde summera totalt 10 timmars sömn. Lite frukost och en dusch gjorde mig redo för vidare transport ner på stan. Shopping är inget jättenöje egentligen, men när det sker så sällan är det OK. Jag behövde köpa lite till barnen och köpte två(!) par skor till mig själv. Och lite annat.
Innan hemfärd handlade jag lite mat, men affären (Hemköp i City) hade så dåligt utbud av ekologiska varor och ofräscha grönsaker så jag längtade till Konsum på Medborgarplatsen och ICA Maxi Lindhagen. Väl hemma förberedde jag lite inför middagen genom att skära aubergine i bitar och salta lätt för att de skulle rinna av under tiden som jag sprang en runda. Så härligt det var! RunKeeper räknade in 4,2 km, så det var OK. Jag blev både illamående och fick blodsmak i munnen. Av bara farten körde jag lite rumpa och planka på vardagsrumsgolvet.
Middagen blev perfekt! God, nyttig och vegetarisk. Auberginen åkte in i ugnen för att få färg och smak. Under tiden kokade jag trefärgad quinoa, tinade broccoli (ja, egentligen ville jag ha färsk, men den var så trist på Hemköp att fryst ekologisk var att föredra), tärnade fetaost och hettade upp soltorkade tomater i lite vatten och balsamvinäger. Sen skar jag auberginen i mindre bitar, fräste dem snabbt tillsammans med broccoli och färsk spenat i olivolja och vände därefter ner quinoa och soltorkade tomater. Allting toppades med fetaost, valnötter och cashewnötter.
Sen har jag läst lite, druckit te och ätit (mörk) choklad, lyssnat på Roxy Music (Avalon) och fipplat med telefonen. Nu natti natti.
EDIT: Solokvist brukar pappa säga istället för ensam. Jag har aldrig hört någon annan säga det.
Igår åkte jag direkt från jobbet till Stadsteatern och köpte en biljett till en av två möjliga föreställningar för kvällen - Onkel Vanja av Anton Tjechov. Det var helt underbart! Bara atmosfären, att studera de andra i publiken, strosa omkring i pausen, läsa programmet. Föreställningen var bra. Sonjas hjärtskärande slutrepliker gick rakt in. Så vilsamt det var att se någonting riktigt, till skillnad från allt skval på TVn. Sen åkte jag hem och drack te, tog en macka, läste vid köksbordet och lyssnade på P1.
Imorse sov jag tills jag vaknade av mig själv och kunde summera totalt 10 timmars sömn. Lite frukost och en dusch gjorde mig redo för vidare transport ner på stan. Shopping är inget jättenöje egentligen, men när det sker så sällan är det OK. Jag behövde köpa lite till barnen och köpte två(!) par skor till mig själv. Och lite annat.
Innan hemfärd handlade jag lite mat, men affären (Hemköp i City) hade så dåligt utbud av ekologiska varor och ofräscha grönsaker så jag längtade till Konsum på Medborgarplatsen och ICA Maxi Lindhagen. Väl hemma förberedde jag lite inför middagen genom att skära aubergine i bitar och salta lätt för att de skulle rinna av under tiden som jag sprang en runda. Så härligt det var! RunKeeper räknade in 4,2 km, så det var OK. Jag blev både illamående och fick blodsmak i munnen. Av bara farten körde jag lite rumpa och planka på vardagsrumsgolvet.
Middagen blev perfekt! God, nyttig och vegetarisk. Auberginen åkte in i ugnen för att få färg och smak. Under tiden kokade jag trefärgad quinoa, tinade broccoli (ja, egentligen ville jag ha färsk, men den var så trist på Hemköp att fryst ekologisk var att föredra), tärnade fetaost och hettade upp soltorkade tomater i lite vatten och balsamvinäger. Sen skar jag auberginen i mindre bitar, fräste dem snabbt tillsammans med broccoli och färsk spenat i olivolja och vände därefter ner quinoa och soltorkade tomater. Allting toppades med fetaost, valnötter och cashewnötter.
Sen har jag läst lite, druckit te och ätit (mörk) choklad, lyssnat på Roxy Music (Avalon) och fipplat med telefonen. Nu natti natti.
EDIT: Solokvist brukar pappa säga istället för ensam. Jag har aldrig hört någon annan säga det.
tisdag 3 april 2012
Efterlängtade fröer
I fredags landade en efterlängtad försändelse av fröer i brevlådan. Vanligtvis handlar jag hos Impecta men jag har länge tänkt att jag skulle kolla in Runåbergs fröer eftersom de har ekologiskt frö.
Jag är ju inte med trädgård - än - men har alltid odlat hjälpligt på vårt landställe. Hjälpligt, för att det är svårt att odla på distans. Där finns i alla fall ett växthus, vilket stillar mitt värsta odlingsbegär.
Fröerna är alltså för växthuskultivering. Hela helgen försökte jag få loss en timme för att så dessa guldkorn men det var hela tiden någon annan aktivitet som var viktigare. Ikväll blev det dock äntligen dags att kavla upp ärmarna och begrava nävarna i myllan. Eller åtminstone i den gamla såjordspåsen som släpats hem från landet.
Tomater, paprika och fuchsiasticklingar är nu omhändertagna och placerade i sitt rätta element. Fuchsian är en historia för sig som jag tänker berätta om en annan gång!
Jag är ju inte med trädgård - än - men har alltid odlat hjälpligt på vårt landställe. Hjälpligt, för att det är svårt att odla på distans. Där finns i alla fall ett växthus, vilket stillar mitt värsta odlingsbegär.
Fröerna är alltså för växthuskultivering. Hela helgen försökte jag få loss en timme för att så dessa guldkorn men det var hela tiden någon annan aktivitet som var viktigare. Ikväll blev det dock äntligen dags att kavla upp ärmarna och begrava nävarna i myllan. Eller åtminstone i den gamla såjordspåsen som släpats hem från landet.
Tomater, paprika och fuchsiasticklingar är nu omhändertagna och placerade i sitt rätta element. Fuchsian är en historia för sig som jag tänker berätta om en annan gång!
Stoppa sabbet!
Minns ni? Kampanjen. På åttiotalet (when we were young and invincible). Telefonkioskerna som vandaliserades och Televerkets - bara smaka på det ordet, hur mycket skulle Knut Knutsson i Antikrundan inte ge för ett så fint ord - kampanj för att just stoppa sabbet.
Jag gick förbi denna sorgliga syn idag, utanför jobbet. Som från ingenstans tänkte jag på "Stoppa sabbet!". Otroligt ändå. Jag kan väl inte ha tänkt på det på tjugo år minst men så bara poppar det upp i huvudet. Ett blixtkort synintryck och något glömt veck i hjärnan triggas.
Nu är det på sin plats med en liten rekapitulation, allrahelst om det är någon som läser detta och är född efter 1986. Förr i tiden var telefoner stora och klumpiga och satt fast med en sladd i en vägg eller, för all del, en telefonkiosk. Till utseendet väldigt lika den stackare som syns nedan. Telefonkioskerna var talrika och försedda med myntinkast och behållare för förbrukad kosing. Just mynten var så åtråvärda att folk (ungdomar mest?) slog sönder kioskerna på löpande band. Antingen för att få tag på pengarna eller i frustration över att pengarna förblev oåtkomliga.
På Wikipedia får man reda på att skolbarn ritade teckningar som blev framsida på telefonkataloger. Kampanjen finansierade även en sedelärande film där Paolo Roberto slår sönder en telefonkiosk, men senare när hans lillebror skadas och hjälp behöver tillkallas går inte det eftersom närmaste telefonkiosk är trasig. Illa.
Det här var ju innan det fanns både dumma och smarta mobiltelefoner. På den tiden fick man gå in i närmaste tobaksaffär eller blomsterhandel och be att få låna deras telefon för att ringa hem och fråga om man fick gå hem till bästisen istället för till fritids.
Jag gick förbi denna sorgliga syn idag, utanför jobbet. Som från ingenstans tänkte jag på "Stoppa sabbet!". Otroligt ändå. Jag kan väl inte ha tänkt på det på tjugo år minst men så bara poppar det upp i huvudet. Ett blixtkort synintryck och något glömt veck i hjärnan triggas.
Nu är det på sin plats med en liten rekapitulation, allrahelst om det är någon som läser detta och är född efter 1986. Förr i tiden var telefoner stora och klumpiga och satt fast med en sladd i en vägg eller, för all del, en telefonkiosk. Till utseendet väldigt lika den stackare som syns nedan. Telefonkioskerna var talrika och försedda med myntinkast och behållare för förbrukad kosing. Just mynten var så åtråvärda att folk (ungdomar mest?) slog sönder kioskerna på löpande band. Antingen för att få tag på pengarna eller i frustration över att pengarna förblev oåtkomliga.
På Wikipedia får man reda på att skolbarn ritade teckningar som blev framsida på telefonkataloger. Kampanjen finansierade även en sedelärande film där Paolo Roberto slår sönder en telefonkiosk, men senare när hans lillebror skadas och hjälp behöver tillkallas går inte det eftersom närmaste telefonkiosk är trasig. Illa.
Det här var ju innan det fanns både dumma och smarta mobiltelefoner. På den tiden fick man gå in i närmaste tobaksaffär eller blomsterhandel och be att få låna deras telefon för att ringa hem och fråga om man fick gå hem till bästisen istället för till fritids.
måndag 2 april 2012
Visst är den fin!
Måndag=soppdag i familjen. Vegetariskt och bra. Idag serveras potatis- och jordärtskocksoppa.
När jag skulle skala jordärtskockorna fick jag dock hejda mig i steget. De var så vackra! Jordiga och knöliga, och mitt i alltihop en liten lilavit knopp. Och en till. Ett löfte om något nytt. Livets förunderlighet kom över mig.
Det är så fascinerande med naturen och årstidernas växlingar. Det som ser brunt och dött ut kan helt plötsligt börja spira i skira färger. Som amatörodlare behöver man inte sörja en misslyckad säsong, för du får alltid en chans till. Nästa år.
När jag skulle skala jordärtskockorna fick jag dock hejda mig i steget. De var så vackra! Jordiga och knöliga, och mitt i alltihop en liten lilavit knopp. Och en till. Ett löfte om något nytt. Livets förunderlighet kom över mig.
Det är så fascinerande med naturen och årstidernas växlingar. Det som ser brunt och dött ut kan helt plötsligt börja spira i skira färger. Som amatörodlare behöver man inte sörja en misslyckad säsong, för du får alltid en chans till. Nästa år.
söndag 1 april 2012
April, april!
I morse var det min tur att ha sovmorgon. Den överenskommelsen slöts redan igår kväll. Lika bra det, för det är en diskussion man varken vill ha, eller gå förlorande ur, klockan halv sex på morgonen. Dessutom sov yngste sonen ända till halv nio, vilket var en bonus för hela familjen. Maken och äldste sonen hade utnyttjat sin morgon väl genom att baka scones. Med tanke på hur våra helgmorgnar brukar te sig är det lätt att tro att dagens sovmorgon och lyxfrukost var ett aprilskämt men, nej, det var på riktigt!
Min dag i övrigt vigdes åt Det Stora Barnklädessorteringsprojektet. Kläder som växes i och ur, kombinerat med byte av årstid och spridda skurar av ärvda persedlar skapar lätt ett oöverblickbart kaos. Till slut var i alla fall samtligt insorterat i lådor, noggrant uppmärkta, och barnens garderober uppdaterade med senaste aktuell storlek. Det tog nästan hela dagen.
Maken tillbringade dagen med att jaga ut ungarna i parken, montera badrumsskåp, måleripyssla med barnen och baka ännu mer bröd.
Dagen kröntes med den äktenskapliga prövningen att få badrumsskåpet på plats. Det skulle monteras högt upp på väggen, i huvudhöjd (över huvudet på mig, alltså). Jag frågade maken ifall vi skulle prata igenom en strategi innan vi lyfte, men han föreslog att "vi gör väl som vanligt, att jag skäller på dig oavbrutet tills skåpet är på plats". Tur för mig blev det inte så utan proceduren fortlöpte utan missöden. Däremot passade barnen på att, när vi föräldrar stod fångade på gästtoaletten med armarna fjättrade av tyngden från skåpet, vräka ut varenda liten leksakspryttel på golvet i sitt rum. Barnens far lät åskan mullra över dem i ett försök att få dem att städa men det slutade i alla fall med att deras curlingmorsa fick lägga 45 min egentid (ha ha nä jag bara skoja, jag har inte haft egen tid på snart fem år nu) på ännu mer städning den här helgen.
Förra helgen kom mamma och pappa förbi med söndagmiddag och en jättefin narciss. Narcissen var inhandlad på Rosendals trädgård. Den var inte utslagen då men det är den nu. "Femtiotalsgul" (enligt uppgift), dvs ljusgul, på pip och bräm med klassisk påskliljegul kant på pipen. Vi avslutar första april med att njuta av den!
Min dag i övrigt vigdes åt Det Stora Barnklädessorteringsprojektet. Kläder som växes i och ur, kombinerat med byte av årstid och spridda skurar av ärvda persedlar skapar lätt ett oöverblickbart kaos. Till slut var i alla fall samtligt insorterat i lådor, noggrant uppmärkta, och barnens garderober uppdaterade med senaste aktuell storlek. Det tog nästan hela dagen.
Maken tillbringade dagen med att jaga ut ungarna i parken, montera badrumsskåp, måleripyssla med barnen och baka ännu mer bröd.
Dagen kröntes med den äktenskapliga prövningen att få badrumsskåpet på plats. Det skulle monteras högt upp på väggen, i huvudhöjd (över huvudet på mig, alltså). Jag frågade maken ifall vi skulle prata igenom en strategi innan vi lyfte, men han föreslog att "vi gör väl som vanligt, att jag skäller på dig oavbrutet tills skåpet är på plats". Tur för mig blev det inte så utan proceduren fortlöpte utan missöden. Däremot passade barnen på att, när vi föräldrar stod fångade på gästtoaletten med armarna fjättrade av tyngden från skåpet, vräka ut varenda liten leksakspryttel på golvet i sitt rum. Barnens far lät åskan mullra över dem i ett försök att få dem att städa men det slutade i alla fall med att deras curlingmorsa fick lägga 45 min egentid (ha ha nä jag bara skoja, jag har inte haft egen tid på snart fem år nu) på ännu mer städning den här helgen.
Förra helgen kom mamma och pappa förbi med söndagmiddag och en jättefin narciss. Narcissen var inhandlad på Rosendals trädgård. Den var inte utslagen då men det är den nu. "Femtiotalsgul" (enligt uppgift), dvs ljusgul, på pip och bräm med klassisk påskliljegul kant på pipen. Vi avslutar första april med att njuta av den!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
