Stoppa sabbet!

Minns ni? Kampanjen. På åttiotalet (when we were young and invincible). Telefonkioskerna som vandaliserades och Televerkets - bara smaka på det ordet, hur mycket skulle Knut Knutsson i Antikrundan inte ge för ett så fint ord - kampanj för att just stoppa sabbet.

Jag gick förbi denna sorgliga syn idag, utanför jobbet. Som från ingenstans tänkte jag på "Stoppa sabbet!". Otroligt ändå. Jag kan väl inte ha tänkt på det på tjugo år minst men så bara poppar det upp i huvudet. Ett blixtkort synintryck och något glömt veck i hjärnan triggas.

Nu är det på sin plats med en liten rekapitulation, allrahelst om det är någon som läser detta och är född efter 1986. Förr i tiden var telefoner stora och klumpiga och satt fast med en sladd i en vägg eller, för all del, en telefonkiosk. Till utseendet väldigt lika den stackare som syns nedan. Telefonkioskerna var talrika och försedda med myntinkast och behållare för förbrukad kosing. Just mynten var så åtråvärda att folk (ungdomar mest?) slog sönder kioskerna på löpande band. Antingen för att få tag på pengarna eller i frustration över att pengarna förblev oåtkomliga.

På Wikipedia får man reda på att skolbarn ritade teckningar som blev framsida på telefonkataloger. Kampanjen finansierade även en sedelärande film där Paolo Roberto slår sönder en telefonkiosk, men senare när hans lillebror skadas och hjälp behöver tillkallas går inte det eftersom närmaste telefonkiosk är trasig. Illa.

Det här var ju innan det fanns både dumma och smarta mobiltelefoner. På den tiden fick man gå in i närmaste tobaksaffär eller blomsterhandel och be att få låna deras telefon för att ringa hem och fråga om man fick gå hem till bästisen istället för till fritids.