Tättingar

På tok för sent hemkommen (till och med maken sover sen ett par timmar) efter sista jobbdagen före semestern. Dödstrött. Lite för varmt under täcket trots att jag sover i bara trosor. Skulle behöva sova tio timmar men får ihop fem (bra ändå!) innan äldste sonen står vid min sida i mörkret.

"Mamma, jag har kissat i min säng." Upp, få in sängkläderna i badrummet åtminstone, se till att han kissar ur sig resten och sen ner med honom i vår säng, pyjamaslös. Han kurar ihop sig intill mig och somnar om. Mitt utrymme blir begränsat och jag slumrar lite lätt, snarare än somnar.

En knapp timme senare kommer lillebror, utrustad med två snuttefiltar men utan pyjamaströja. Han kommer varje natt/morgon och på autopilot lyfter jag upp honom till mig, på min andra sida nu. Dubbelsäng i alla ära men 90 cm madrassbredd delas nu med två små spindelapor.

En vacker dag är de långa, stora, håriga, luktar svett och skulle aldrig komma på tanken att gå till sin mamma om natten. Därför passar jag på att njuta nu av deras doft - den ena vanilj och den andra mandelmassa - och småbarnsgosiga uppenbarelser. Det är det jag tänker när jag sömnbristig, i en ställning inte ens en ostbåge skulle mäkta med, ser gryningsljuset sippra fram bakom mörkläggningsgardinen.

Där ligger vi, med tufsiga kalufser, och jag vet inte var deras eller mina armar och ben börjar och slutar. Tätt ihop. Som det ska vara.