Sekelskiftesdröm för dyra pengar

I helgen var vi på inte mindre än två visningar. Vi har ju knappt flyttat ihop i huset vi har nu och det är alltså ingen brådska med att köpa något nytt. Men mitt hus är litet, fem rum och 98 kvadrat och därför får barnen än så länge dela rum. Pojkarna i det lilla och tjejerna i det större sovrummet. Eftersom de är i åldrarna 9, 7, 6 och 5 funkar det bra i några år till men rätt vad det är har man fyra tonåringar med lite andra krav på utrymme. Jag älskar hus och nu tänker jag börja samla på hus vi har spanat in för att ha det som ett referensbibliotek och inspirationsbank.

Första huset ut är en gul trävilla från 1922 som har byggts till i omgångar på ett väldigt bra sätt. Fönstren har massor av spröjs och glasrutorna är gamla och vågiga. Det är 7 rok fördelade på 162 kvm boyta, ca 50 kvm biyta och tomten är på ca 1166 kvm. Ett absolut DRÖMhus om ni frågar mig. 

Tyvärr är antalet sovrum för få för oss. Annars inte mycket att anmärka på. Köket är lite trist. Det är fräscht och vitt och neutralt och inget som förargar, men det var just det. Lite trist. Hela huset är vittvittvittvitt, vilket förstås är väldigt publikfriande men inte så mysigt och framförallt lite ängsligt. Inga problem för mig som ändå vill fixa och dona.

Utgångspris 7 775 000. I skrivande stund, dvs två dygn efter första visningen, är senaste budet 9,6 miljoner och det är 11 st budgivare (!!!). Sån är bostadsbristen för medelklassen i Stockholm, om någon undrar. Ska bli spännande att se vad huset går för. Om jag hinner bevaka det, vill säga. Det verkar gå undan i plånböckerna.

Men nog tjatat om det och över till det intressanta, bilderna!

Huset!

Grind och groventré. Vackert.

Huvudentré med veranda.

Verandan har gunga, som i amerikanska södern. Fint!

Stort och soligt trädäck. Jag är inte mkt för trädäck, men tomten sluttar rätt mkt och det här är verkligen bästa lösningen.

Alla tomter här är små, den här har söderläge och en del frukt- och prydnadsträd. OK.

Mumsiga björnbär!

Jag börjar med planritning, för orienteringens skull.

Mäklare gillar ju att föreslå mer eller mindre tokiga alternativa planlösningar för att göra hus och lägenheter än mer attraktiva. Men visst, med så stor andel sällskapsytor och relativt få sovrum behövs nog en modifiering. Själv hade jag gjort sovrum av matrummet och haft "biblioteket" som matrum. Då kan man duka riktigt långt långbord när det är fest plus att matrummet hänger ihop med vardagsrummet. På så sätt kluddar man inte ihop sällskapsytor och privata ytor. Men, mäklare vet ju bäst förstås...

Övre plan. En till sällskapsyta, för den som inte behöver så många sovrum. Här föreslås även att några garderober tas bort till förmån för sovalkov. Och ja, det sovrummet är inte stort. Men å andra sidan behöver man också någonstans att ha kläder. Med tanke på hur proppat det var i källaren är det en vansklig kompromiss att ta bort ännu mer förvaring i själva huset. Enda nedgången till källaren inomhus var genom en lucka i köket...

Tänk att ha så här fint kapprum och att barnens galonisar kan välkomna gästerna redan innan man har öppnat dörren åt dem!

Fin dörr! Ett plus för att trappen till övervåningen inte sammanfaller med smuts från skorna i hallen, som så ofta är fallet annars.

Kök med rätt OK planlösning, men lite fantasilöst och verkligen inte tidstypiskt för huset.

Rejäl matplats med plats för många. Vackraste fönster jag sett på många år!

Skapligt stort vardagsrum. Aningen svårmöblerat.

Trevligt med eldstad i vardagsrummet.

Vardagsrummet ansluter till "bibliotek" lite ospecificerat. Jag skulle hellre ha matplats här, med möjlighet till rejält långbord och stora kalas!

Väldigt fin trapp till övervåningen. Men den var så vit att man hade svårt att se trappstegen.

Fler fina fönster. Här fanns TV, vilket är skönt att separera från vardagsrummet tycker jag. 

Föräldrasovrum med fina detaljer som garderoberna och konsoler vid takfönstret. Övriga sovrum och badrummet på övre plan var som rum är mest.

Och innan jag hunnit skriva färdigt detta inlägg är huset sålt och det verkar ha blivit 9,6 miljoner som slutnota. Grattis till säljarna och grattis till banken och grattis till de som får dricka inflyttningsbubbel på den lilla balkongen! Eller de kanske väljer trädäcket.

Dagens program!

Idag har yngste sonen ledigt från dagis pga planeringsdag. Under morgontimmarna, jag vaknade kl 5, har jag funderat lite på hur vi ska spendera dagen. Det blir inget perfekt-morsa-ta-barnet-på-rolig-aktivitet utan något som är anpassat för oss som inte har ett färdigt kök. 

Först lämna äldsta på skolan (sen köpa en frukt och lämna den på skolan), sen åka till Ekesiöö och prata med någon som kan köksfläktar. Därefter utflykt till IKEA Barkarby. Om sonen vill vara i "Småland" får han det. För mina barn är det som Leos lekland. Där har de aldrig varit så de vet inte vad de missar. På IKEA ska jag kolla på en tvättbänk till tvättstugan. Franke ska ha sjutusen spänn för sin (rena rånet!!!) och därför behöver jag tänka om.

Jag hoppas det går fort med allt och att vi kan hämta äldsta ganska tidigt i em. Det är sista kvällen med barnen för denna gång. 

First date...

Jag har ju träffat mina nya svärföräldrar ett par gånger nu men det har varit svårt att få till någon tid för att träffa min kärastes systrar med familjer. Påskhelgen gav i alla fall utrymme att träffa den ena systern med familj.

Och vad nervös jag var! Jisses. Man tror att sådant här bara känns läskigt när man är 17 år men det är lika gastkramande när man är tjugo år äldre kan jag intyga. Jag förstår ju att det är snälla och trevliga människor och jag vet att de är nyfikna på mig, men ändå... tänk om de tycker att jag är helknasig. Att syrran fotomodellade i Paris och Milano när hon var yngre och idag är advokat gjorde inte min prestationsångest mindre. Jag hade ont i magen innan vi for hemifrån, under resan hyperventilerade jag och väl framme trodde jag att jag skulle kräkas.

Jag lyckades med en riktig bedrift när jag skulle kliva ur bilen också. Jag hade visst lagt mina telefoner (ja, jag har två...) i knät och när jag steg ur bilen hörde jag ljudet av när de föll i gatan. Märkligt nog såg jag dem inte. D fick ställa sig på alla fyra i finbyxorna och kunde konstatera att telefonerna farit in UNDER bilen. Ganska långt dessutom. Den ena fick han fram genom att sträcka armen lååångt in. Sen fick han kliva in i bilen igen (den var parkerad och han hade hunnit låsa) och backa den så nära bilen bakom att bilarna nästan nuddade varandra. Trots det fick han kravla på alla fyra och sträcka sig låååångt in igen för att få fatt på den andra telefonen. Jag skämdes lite.

Jag, illamående och lite skämsig...

Även om jag höll på att avlida av skräck i hissen lyckades jag ta mig samman och hälsa på alla. Jag hade turen att få lilla E, snart fyra, som min personliga ledsagare på en gång. "Klä av dig nu då Åsa, du måste titta på bebisen!" sade hon uppfordrande och tog min hand. Vi hade en väldigt trevlig eftermiddag och D syster och hennes man var förstås väldigt roliga och trevliga människor och barnen var väldigt rara. Svärfar hade lagat en jättefin påskbuffé, alldeles själv.

Darling D med yngsta systerdottern

På väg hem fick jag någon märklig slags craving efter chips och läsk. Alla affärer var stängda, det var ju påskaftons kväll, så D fick köra en omväg till närmaste mack! Där högg jag även en påse lakrits innan jag betalade. När jag kom ut till bilen igen tittade D på samlingen av "hälsoprodukter" i min famn och frågade "Hur var det nu med brösten som ömmade häromdagen, vilken tid i månaden är det nu igen?" Well, you guessed it...PMS. Men hellre chips och lakritsbegär än ilskutbrott!

Fira in och fira ut

En toppenfredag! Förmiddagen spenderades hemma, framför datorn. Jobb på distans i väntan på spisen. The spis! Som ska stå i köket. Inte vidare upphetsande kanske de flesta tycker, men för mig som inte haft kök på ett år är det något ovant. Jag har inte packat upp den än, ska göra det imorgon.

Det har hänt mycket idag. Sockor har rockats och solen förmörkats. Det var också sista arbetsdagen för darling D. Vi har firat in helgen och ut jobbet med lite champagne, i väntan på att en mumsig linsgryta puttrade klart på (bänk)spisen. Den fick förstås D laga åt mig medan jag jäste i soffan. Närå, jag konverserar och är kuttersmycke! 

Rocka sockorna är en hyllning till alla som är annorlunda. Det hänger ihop med world Down syndrome day. Man ska ta på sig olika strumpor för att visa att man gillar olika. Den blivande inköpschefen ägde visst bara svarta strumpor så det fick bli en med hål i :-)

Ha en trevlig helg allihop!

Lyckolandet

"Åh, vad härligt det är på landet! Vi vill BO här!" gastar barnen, medan de gör sitt bästa för att vara på tomtens alla 6000 kvadratmetrar samtidigt. Solen skiner yrvaket och värmande och naturen är sådär brun och tillplattad av vintern som jag älskar.

Även om jag bor i villa "i stan" (thank God, I wouldn't last one day without...) behöver jag friheten och ensamheten som landet ger. 

Igår mitt på dagen åkte vi ut. På vägen passerade vi en ridskola i närheten för att kolla läget. Jag hoppas kunna intressera barnen för lite ridning framöver. Minstingen var pepp och ville både klappa och rida medan storan tyckte att stoppet var ett onödigt hinder på väg mot slutdestinationen. Det blev inget ridande denna gång, men nästa kanske!

Jag satt på trappen i solen (med jacka!) och läste och drack te medan barnen lekte på tomten. Marskvällen är fortfarande kall och mörk så vi fick tända brasa.

Kluriga, kreativa sjuåringen fixade sittplatser framför brasan. 

Det är så skönt att vara på landet. Dit når aldrig resten av världen. Vi hade det så bra jag och barnen, i vårt eget universum. Där finns allt man kan önska och ändå behövs där inget.

På kvällen var det Mellofinal. Det ivriga dansandet och sjungandet (mest barnen, men lite jag) mattades mot slutet och innan vinnaren var korad sov båda skruttarna i soffan på varsin sida om mig. När vi senare låg nedbäddade i stora sängen alla tre och jag lyssnade till deras snusande och snarkande, försökte jag att inte tänka på att de kommer att växa upp och flytta ifrån mig en dag.

Uppe med tuppen...f'låt T-Rex...

Jag vaknade kl 5:20 i morse. Av mig själv. På en lördag. Och kunde inte somna om. Jag försökte men efter en stund insåg jag att jag var både pigg och utsövd. Jag är brakförkyld och hostade och snöt mig. Men jag var pigg! Pigg på riktigt! En känsla jag inte haft sedan äldsta sonen föddes (sju år sedan, alltså).

Så här års, den 14 mars alltså, ljusnar det vid 5:20 (jippeee, wohooo!!! U N D E R B A R T!). Jag bestämde mig för att kliva upp.

På nedervåningen konstaterade jag att trädgården låg inbäddad i frost. Himlen var molnfri och ljust blå. Solen var inte uppe än men gryningsljuset belyste månen, som fortfarande var ganska högt på himlen. Trots allt detta vackra gick jag inte ut. Istället fixade jag te, min favoritsort Kalkstensdrömmar från Kränku på Gotland, greppade senaste numret av Sköna Hem och satte på ett avsnitt av Orange is the new black. Egentid!

Tio minuter senare hör jag steg i trappen. Äldste sonen har aldrig varit en sjusovare.  Inte ens när han somnar sent, som igår kväll. Den enda effekten en sen kväll har på honom är att han blir trött och grinig i minst en dag efteråt. Att försöka skaffa sig en sovmorgon genom att hålla honom vaken kvällen innan är ett projekt dömt att misslyckas. 

En ilning av missräkning for genom min kropp. Han brukar vara snar att avkräva frukost. I en ton som kommer av dåligt morgonhumör. Det är också så klassiskt, att man får draaaaaa honom ur sängen kl 7 på vardagar men en lördag efter en sen fredag vaknar han strax efter kl 6.

Nu blev det inte så. Han kröp upp i mitt knä och satt så en god stund innan han frågade om han kunde få en skorpa. Vi flyttade oss till bordet och han ville ha mig bredvid sig i kökssoffan. Han lutade sig mot mig och vi fikade tillsammans och småpratade.

Så sällsynta de är!! De stunderna. Jag tog vara på varenda liten sekund.

Sportlov, del 2 - regnskogen

Hej! Idag blev det utflykt till fjärilshuset. Vi var flitiga, var där riktigt länge, åt lunch och gick in en sväng till. 

Att se barnen knata runt i grönskan och fukten och titta på pilgiftsgrodor, fjärilar, sköldpaddor och ödlor fick mig att längta efter att ta med dem till en riktig regnskog. Jag har varit i några och även om det är helt fel klimat för mig är det en så fantastisk upplevelse. Framförallt det öronbedövande ljude från alla insekter.

Barnen är för små än. Det är dyrt och jobbigt att reda till regnskog och de ska vara tillräckligt gamla för att orka med och få ut något av det. Om tio år kanske... Tills dess får de nöja sig med att åka till fjärilshuset och att titta på mina resebilder.

Leguanhanne i Costa Rica

Red eyed green leaf frog - Costa Ricas nationaldjur. Jag har varit i regnskog i Ecuador, Peru, Bolivia och Vietnam och Västindien också men nu var Costa Rica-bilderna mest lättillgängliga :-)

Jag som sjöjungfru. Inte regnskog men väl tropikerna.

En krabat jag hälsat på.

Snorkla har barnen provat på lite redan. Eller i alla fall titta på fiskar med cyklop.

Sportlov, del 1

Igår fick jag hem barnen och officiellt har jag sportlov nu. Alltså kunde vi sova till vi vaknade i morse, utan väckarklocka i ottan. S K ÖN T ! Storkillen, som vanligtvis är omöjlig att väcka vid sisådär 6:30, vaknade först och av sig själv ca kl 6:40. Jag och lilljocke, de morgonpigga, ville däremot ligga och dra oss. Vad är logiken i det?

Nuförtiden äger jag en TV och därmed kunde det förlovade Netflix agera barnvakt i någon halvtimme. Sen fixade jag frukost och vi åt i lugn och ro, tillsammans och småpratandes. Ingen stress och bara glada miner.

Barnen önskade sig att åka till Spårvägsmuséet. Jag hade haft en fundering i den riktningen och då fick det bli så! För vilken gång i ordningen vet jag inte. Barnen älskar det. Egentligen är det rätt sunkigt och slitet och lite murrigt och inget glättigt eller high tech á la Junibacken eller Tekniska. Men är barnen nöjda är jag nöjd. På vägen hem passerade vi Panduro och köpte lite "Looms" till barnen och en järnaffär och köpte en bågfil till mig. Jag har några rullgardiner som behöver kapas innan de kan sättas upp.

Igår impulsköpte jag den här fantastiska lampfoten på Stockholms Auktionsverk. Det är livsfarligt att surfa in där. Eller i alla fall dyrt... 

Jag har dessutom fått för mig att ett litet pelarbord och två små pallar skulle utgöra en perfekt frukostplats i köket (som inte ens ska ha en matplats, var det tänkt!). Vad gör man inte för att ha en anledning att lägga in en sökning på Blocket...

Love Stockholm Centralstation

Med risk för att reta upp alla som någon gång blivit ofrivilligt strandade på Centralstationen i Stockholm ska jag nu ge mig på en liten hyllning till denna plats. Igår skulle jag på jobbmöte i Uppsala. Jag åker gärna tåg av alla möjliga skäl och ett av dem är att nuförtiden känns Centralstationen i alla fall ett uns internationell. Jag förstår att alla som pendlar och två gånger varje dag nöter stengolvet med blicken stint fjärrskådande och tankarna på annat kanske inte ser samma magi som jag. 

Det byggs vid Centralen. Fortfarande. Hur många år har de hållit på, undrar jag. Men mycket är färdigt och här finns ett antal caféer och restauranger där man kan både sitta ner för att äta eller ta med sig. På tåget, till exempel. Förutom hela två stycken Pocket Shop finns andra små butiker som erbjuder viss förströelse mellan tågbyten och en Coop där man kan handla middagsmaten medan man väntar.

Jag hade planerat för att köpa frukost på stationen och äta på tåget. Det blev en ostsmörgås från Gateau och en smoothie från Barista, ett café som skyltar med rättvisemärkta råvaror och engångs"plast" av majsstärkelse.

Jag älskar känslan av "på väg" som finns på Centralen. Den som är 100% påtaglig på en flygplats. Alla är på väg någonstans. När jag klev ut på perrongen rullade det in ett tåg med destination Åre. Ungdomsgäng och familjer i olika konstellationer klev på med stora väskor och ett och annat skidfodral. Vilket äventyr de hade framför sig!

Här kommer en bild på mig där jag skaffat mig spegelöron. Inte tagen samma dag men jag hade samma frisyr på jobbmötet i alla fall. Inbakad fläta. Praktiskt när man inte ids tvätta håret!

Lite som Gollum

Ojojoj! ÄNTLIGEN är köksgolvet färdigt. Men vilken pärs det var! Jag ville inte dra ut mer på tiden så igår tejpade jag färdigt rutorna och idag målade jag. Två vändor med svart färg. Det tog sådan tid att det bara blev en kort paus mellan strykningarna för färgen hann torka under tiden.

Första strykningen kunde jag ändra arbetsställning ganska mycket. Inom ramen för sitta, stå på knä och alla fyra...

Jag hann visst leka lite trots att jag skulle hinna klart innan skymningen

Andra strykningen kunde jag bara stå på huk eller på alla fyra med en fot i varsin vit ruta och sedan vardera knäskål i respektive annan ruta. För att inte sabba det svarta jag just målat. När det var dags att dra tejpen var jag så stel och värkbruten att jag både rörde mig och lät som Gollum. Stönande och grymtande och ryckigt hukande och med händerna i golvet... Hungrig var jag också för jag hade inte hunnit äta på hela dagen. 

Men, simsalabim!!

Tänk så oändligt mycket jag har förberett mig och så noga jag har utfört varje moment. Alla timmar av jobb och all väntan däremellan. Och så känns det som att det är timmen när man drar tejpen som hela jobbet blir gjort. Fast det är SÅ värt allt slit. Knivskarpa kanter och sådan precision att till och med jag själv blir glatt överraskad!

My precious...

Och störst av allt är kärleken

Lördag och 14:e februari. Alla hjärtans. Kan det bli mer romantisk fullträff än så? Det äts fina middagar på vita dukar och tindras med ögon i stearinljussken runt om i hela landet. Ja, på större delen av klotet kanske!

Jag har barnvecka jag och har firat med mina hjärtan. Medan många fokuserat på blivande och varande partners har jag ägnat tankarna på kärleken till barnen. Och till vännerna. De riktiga vännerna.

När jag fick barn och drabbades av den kärlek som bara en förälder kan känna, insåg jag att hur mycket jag än älskar mina föräldrar kan det inte mäta sig med min kärlek till mina barn. I samma stund slogs jag av en gnutta sorg, för jag insåg att mina barn aldrig kommer att älska mig på det sätt som jag älskar dem. Men det är OK, så ska det vara!

Därför finns det inte ord för känslorna som väller upp när en knubbig barnhand stolt visar vad som knåpats ihop på dagis. Han har tänkt på mig och ansträngt sig. Bokstaverat fast han bara är fyra år. "Kram från Henning"

En annan person som varit hos mig idag, om än via elektronisk kommunikation och inte fysiskt, är kanske den finaste människan på jorden (och hon är min vän, wohoo!!). Hon känner mig bättre än jag själv och hon ger mig lika mycket kärlek som rak och svidande ärlighet. Hon håller mig på banan när jag vacklar och jag undrar hur hon orkar. Jag lär mig knappt av misstagen men outtröttligt påminner hon mig. Även fast vi är miles apart kan jag se henne spänna sina vackra blå ögon i mig och säga "Jag finns här för dig. Men ratten är din! Vart kör du?!"

Därför passar den här bilden så bra! Barnen upptäckte den igår och jag fotade. For no reason trodde jag då, men  idag fick jag givetvis användning av den. Jag tänker på dig min älskade vän!

Jag å barna

En produktiv dag har det varit idag! Förmiddagen ägnades åt städ och plock och tvätt. Barnen gick ut och lekte i snön medan jag lade handen vid det sista. Uppflugen i äppelträdet planerade storebror för sommarens kojbygge.

Efter lunch pysslade vi med kalasförberedelser inför imorgon. Jag klippte och barnen klistrade på rena ram löpande bandet:

Belöning för detta idoga arbete blev att testa sockervaddsmaskinen som mormor köpt till sjuåringen i födelsedagspresent. Två väldigt fina sockertoppar fick jag till på första försöket!

Eftersom vi hade ångan oppe meckade vi ihop pizza till middag. Och gräddade i bänkugnen. Det blev jättebra! Nästan för bra... Varför ska jag lägga en masa pengar på att göra klart köket? Haha!

Som avslutning på denna hälsodag kollar vi på mello och "myser". Dvs vräker i oss chips och läsk och godis...

Att fylla sju

Det är en riktig milstolpe att fylla sju. Inte är man väl ett småbarn längre då? Det märks redan på resonemang och funderingar att han börjar bli "stor". Den älskade äldste. 

Han har ögon som glittrar, ett leende som smälter glaciärer och ett pärlande skratt. Han är full av kreativa idéer och har en vilja av stål. Han har sådan energi! Är aldrig still. Smal som ett streck men stark som en oxe. Springer fort och klättrar högt och säkert. Han är så orädd att jag förstår att jag kommer att kallsvettas över framtida fallskärmshopp och djupdykningar. Många duster har vi haft genom åren och jag älskar honom vanvettigt.

Frukost på sängen med hembakta scones. Ja, kl sex i morse...

Bästa lillbrorsan bär paket och sjunger redigt.

Önskepresent. Han fick också en heldag med mamma på stan. Vi fikade och införskaffade kalasgrejer till på söndag.

Det tog nästan sex timmar för min äldsta son att födas, från första värk till han var ute. För mig att födas som mamma tog ungefär lika många år. Men det är en annan historia.