Vilken dag!

Sent igår kväll kom vi från svärföräldrarna till mina föräldrars landställe. Barnen stjälptes sovande direkt ner i sina sängar från bilen. När äldste sonen vaknade i morse hade han INTE ro att äta frukost. Han skulle ut och cykla på cykeln han ärvde från kusinerna igår. Inte förhandlingsbart. Det var bara att klä på sig ordentligt (minusgrader, sol och vindstilla), leta verktyg i snickarboden, justera sadeln och börja springa dubbelvikt på skogsvägen.

Efter ca en timme kunde vi äta frukostmackor, som maken levererade genom köksfönstret, på en stor sten i solen. Det var knäpptyst, så när som på småfåglarna som kvittrade öronbedövande och hackspettens trumsolo.

Resten av dagen förflöt i en blandning av ute och inne, lek och nyttiga projekt. Strax innan lunch råkade yngste sonen somna mitt i leken. Vi kollade att han inte låg i solgasset men lät honom ligga på liggunderlaget och sova, med en lastbil i famnen. Stora killen körde ett par pass till på cykeln och tredje omgången kunde han helt plötsligt cykla själv! Vilken triumf!

Vårtecknen har inte låtit vänta på sig. Första rekognoceringstruppen av sädesärla (min födelsedagsfågel) siktades, skogsmyrorna vårstädar stacken och under cykelträningen svischade vi förbi en blåsippa. På eftermiddagen gick jag en vända och plockade nässlor. Att späda nässlor inte sticks är en myt. De bränns inte lika ilsket som fullvuxna exemplar men det kändes rejält ibland. Men det är det värt!