Lite som Gollum

Ojojoj! ÄNTLIGEN är köksgolvet färdigt. Men vilken pärs det var! Jag ville inte dra ut mer på tiden så igår tejpade jag färdigt rutorna och idag målade jag. Två vändor med svart färg. Det tog sådan tid att det bara blev en kort paus mellan strykningarna för färgen hann torka under tiden.

Första strykningen kunde jag ändra arbetsställning ganska mycket. Inom ramen för sitta, stå på knä och alla fyra...

Jag hann visst leka lite trots att jag skulle hinna klart innan skymningen

Andra strykningen kunde jag bara stå på huk eller på alla fyra med en fot i varsin vit ruta och sedan vardera knäskål i respektive annan ruta. För att inte sabba det svarta jag just målat. När det var dags att dra tejpen var jag så stel och värkbruten att jag både rörde mig och lät som Gollum. Stönande och grymtande och ryckigt hukande och med händerna i golvet... Hungrig var jag också för jag hade inte hunnit äta på hela dagen. 

Men, simsalabim!!

Tänk så oändligt mycket jag har förberett mig och så noga jag har utfört varje moment. Alla timmar av jobb och all väntan däremellan. Och så känns det som att det är timmen när man drar tejpen som hela jobbet blir gjort. Fast det är SÅ värt allt slit. Knivskarpa kanter och sådan precision att till och med jag själv blir glatt överraskad!

My precious...