Att fylla sju

Det är en riktig milstolpe att fylla sju. Inte är man väl ett småbarn längre då? Det märks redan på resonemang och funderingar att han börjar bli "stor". Den älskade äldste. 

Han har ögon som glittrar, ett leende som smälter glaciärer och ett pärlande skratt. Han är full av kreativa idéer och har en vilja av stål. Han har sådan energi! Är aldrig still. Smal som ett streck men stark som en oxe. Springer fort och klättrar högt och säkert. Han är så orädd att jag förstår att jag kommer att kallsvettas över framtida fallskärmshopp och djupdykningar. Många duster har vi haft genom åren och jag älskar honom vanvettigt.

Frukost på sängen med hembakta scones. Ja, kl sex i morse...

Bästa lillbrorsan bär paket och sjunger redigt.

Önskepresent. Han fick också en heldag med mamma på stan. Vi fikade och införskaffade kalasgrejer till på söndag.

Det tog nästan sex timmar för min äldsta son att födas, från första värk till han var ute. För mig att födas som mamma tog ungefär lika många år. Men det är en annan historia.