Uppe med tuppen...f'låt T-Rex...

Jag vaknade kl 5:20 i morse. Av mig själv. På en lördag. Och kunde inte somna om. Jag försökte men efter en stund insåg jag att jag var både pigg och utsövd. Jag är brakförkyld och hostade och snöt mig. Men jag var pigg! Pigg på riktigt! En känsla jag inte haft sedan äldsta sonen föddes (sju år sedan, alltså).

Så här års, den 14 mars alltså, ljusnar det vid 5:20 (jippeee, wohooo!!! U N D E R B A R T!). Jag bestämde mig för att kliva upp.

På nedervåningen konstaterade jag att trädgården låg inbäddad i frost. Himlen var molnfri och ljust blå. Solen var inte uppe än men gryningsljuset belyste månen, som fortfarande var ganska högt på himlen. Trots allt detta vackra gick jag inte ut. Istället fixade jag te, min favoritsort Kalkstensdrömmar från Kränku på Gotland, greppade senaste numret av Sköna Hem och satte på ett avsnitt av Orange is the new black. Egentid!

Tio minuter senare hör jag steg i trappen. Äldste sonen har aldrig varit en sjusovare.  Inte ens när han somnar sent, som igår kväll. Den enda effekten en sen kväll har på honom är att han blir trött och grinig i minst en dag efteråt. Att försöka skaffa sig en sovmorgon genom att hålla honom vaken kvällen innan är ett projekt dömt att misslyckas. 

En ilning av missräkning for genom min kropp. Han brukar vara snar att avkräva frukost. I en ton som kommer av dåligt morgonhumör. Det är också så klassiskt, att man får draaaaaa honom ur sängen kl 7 på vardagar men en lördag efter en sen fredag vaknar han strax efter kl 6.

Nu blev det inte så. Han kröp upp i mitt knä och satt så en god stund innan han frågade om han kunde få en skorpa. Vi flyttade oss till bordet och han ville ha mig bredvid sig i kökssoffan. Han lutade sig mot mig och vi fikade tillsammans och småpratade.

Så sällsynta de är!! De stunderna. Jag tog vara på varenda liten sekund.