Våroffer

Långhelg med kläm-Valborg och röd första maj på en tisdag. Den spenderas bäst på landet. Mycket ska fixas med efter vinterdvalan. Vattenmotorn kopplas in, fruktträd ansas, lekstuga öppnas upp och myrstackar utforskas.

Påskliljan fick se sig slagen efter att stora pärongrenar dråsat ner. Lite svinn får man räkna med.

Den som älskar mest

Att få barn innebär en hel del nya perspektiv på livet. Den allra största insikt som jag har fått är den att så mycket som jag älskar mina barn kommer de aldrig att älska mig. Och jag har aldrig älskat mina föräldrar, och ingen annan heller, på det sättet. Jag har många gånger försökt sätta ord på den känslan, det stora i kärleken till barnen, som i sig är nästan övermäktig att ta in. Trots att den finns i mig, så klar och tydlig.

Jag läser med jämna mellanrum Clara Lidströms blogg och häromsistens hade hon ett inlägg som formulerade kärleken till ens barn på ett väldigt fint sätt. Ja, jag är ju blödig, så jag kan givetvis inte läsa inlägget utan att börja snyfta. Jag rekommenderar alla att följa länken och läsa inlägget i sin helhet.

Här kommer en copy, nästan rakt av, bara för att jag vill spara den till min eftervärld: En av de stora förlusterna när en närstående går bort är att att man själv blir mindre älskad eftersom en person som älskade och brydde sig om en är borta. För varje sådan förlust blir man lite mera vuxen och lite mer ensam. Det är vårt uppdrag att älska och bry sig om alla som är yngre. Det kommer naturligt och när man är liten har man en hel flock med människor som älskar en. Men när åren går så tunnas flocken ut. Istället får man kanske egna barn och barnbarn. Och så mycket som man älskar sina barn och barnbarn kommer de aldrig att kunna älska en tillbaks. Deras uppdrag är istället att i sin tur älska sina barn och barnbarn. Just därför är det en så stor tröst att ha barn. Att få vara den som älskar mest.

Nämen, se där!

Jag är på konferens i dagarna två med jobbet på Villa Aske utanför Bro. I badrummet hittade jag miljömärkt tvål, schampo och balsam. Trevligt!

Jag är på resande fot i arbetet någon gång emellanåt och har sett både det ena och det andra i hotellväg. De flesta har börjat inse att någon slags miljöansvar måste tas. Det är dock första gången jag har sett miljömärkning på just schampo och balsam. I höstas var jag på Högo bruk och där kände jag mig nödgad att skriva i kundenkäten att det vore bra om de slutade köpa in schampo/balsam/body lotion med parabener i, när det finns andra konserveringsmedel som inte är misstänkta för att vara hormonstörande i samma utsträckning. Villa Aske har tydligen hittat en lämplig leverantör.

I övrigt är lokalerna väldigt vackra och maten är otroligt god. Den enda förbättringspotentialen skulle väl vara att tydligare skylta med eventuellt inslag av ekologiska produkter på t ex frukost- och fikabuffén. Nuförtiden är det så lätt att få tag på KRAV-märkt kaffe, te, mjölk, ägg, ost...ja listan kan göras oändlig. Det finns liksom ingen anledning att inte hålla sig med dylikt.

Jag testade schampo och balsam i morse och de fick godkänt. Häpp!

Vårbruk, 2 v efter sådd

Nu är alla uppe!

Vasa?! PMS?

Pre monstruella störningar lider inte jag av, tack och lov! Däremot gör maken och barnen det. Med någon slags mystisk regelbundenhet blir de som förbytta.

Barnen blir extra tjorviga och motsträviga. Maken kan säga saker som verkar helt normala vid en första anblick men om de skärskådas visar sig vara helt bakvända. Och fel. De beteenden som barn och make uppvisar gör naturligtvis att jag blir på dåligt humör och måste läxa upp dem. Ofta. Det är både tröttsamt och irriterande för mig.

Men nu är det över för den här gången. Lugnet lägrar sig och jag samlar krafterna. Om några veckor drar det igång igen och då gäller det att vara förberedd och laddad.

Mina födelsedagshandskar muntrar upp vilken kaosig morgon som helst. Färgåtergivningen på fotot gör dem inte rättvisa, men de sällskapar fint med barken på en ek som har levt 20 gånger än jag.

När du kom

Två år har gått. Vad fort det gick! Nu pratar du oavbrutet, springer, hoppar, klättrar och leker med storebror. Då, för två år sedan var du inte lika kaxig. Ljuset stack i ögonen, ljuden var skarpa och luften kall mot den blöta, hala huden.

Klockan var kvart över två på natten den 16:e april 2010 när jag vaknade av ganska kraftiga värkar. De kom regelbundet och krävde profylaxandning av mellersta graden. Efter en timme väckte jag maken och vi förflyttade oss ut till vardagsrummet och ringde förlossningen. Någon typ av påklädning ägde rum och mamma ringdes in. Vid det här laget var jag på väg in i dimman ordentligt. Mamma var snabbt på plats tack vare Taxi Stockholm. Ändå kände jag när hon kom att jag gärna hade varit på plats på sjukhuset vid det laget. Värkarna kom med 2,5 min mellanrum och höll i sig uppåt 90 sekunder så det tog tid att komma ner till bilen.

Väl i bilen fanns inget annat alternativ än att lägga sig i baksätet och känna de välbekanta krystimpulserna sätta in. Tjugo minuter har aldrig känts så långa när maken sladdade in på parkeringen. Han sprang och ringde på klockan medan jag försökte åla mig ur baksätet. Då kände jag något som brast inom mig. Som en övermogen tomat skuren med slö kniv. De vita conversen fylldes med fostervatten och rann över. "Här har det visst varit vattenavgång" sade barnmorskan käckt och nickade mot pölen en bit bakom mig. Men det märkte inte jag, för jag profylaxandades målmedvetet och kved när smärtan ändå blev mig övermäktig. Jag vräktes ner på en bår innanför dörren och sen gick färden genom korridorer, in i hissar och över trösklar.

Jag var fullt öppen. Slabbiga byxor krängdes av och det var bara att börja krysta. Ingenting hände. I en timme slet jag som ett djur. Bet sönder läppen och kramade sönder någon muskel i handen. Inget hände. Flera gånger sa jag till barnmorskan att något måste vara fel. Det enda som hände var att dina hjärtljud gick ner vid varje krystvärk.

Till slut anades ljus i tunneln. "Ojdå. Bebisen kommer visst med ansiktsbjudning" säger barnmorskan. Du satt fast, med andra ord. Många sådana förlossningar avslutas med kejsarsnitt. Men med järnvilja hade jag tryckt ut dig ändå vilket innebar en annan typ av konvalescens. I efterhand fick jag veta att du inte hade klarat många minuter till utan att det var fara på färde. Fyra timmar och femton minuter efter första värken föddes du, med endast profylaxandning som smärtlindring, klockan 6.29. Du var 51 cm lång och vägde 4010 g.

Jag minns det som igår. Grattis hjärtat!

Vintervärld

Halvvägs in i april och vi vaknar upp till en rejäl snöstorm. Äldste sonen utropar förtjust att vi kan åka pulka. Jag var mer inställd på cykelträning men är inte sämre än att jag kan ändra mig. Ställd utan alternativ är det lätt att göra det rätta valet och cyklar göre sig icke besvär en vinterdag som denna.

Jag och barnen gjorde oss i ordning, packade in oss och pulkor i bilen och fick skjuts till andra sidan stan (oh, fortfarande innanför tullarna, ifall någon trodde något annat) hem till några vänner med söner i nästan samma ålder som våra. Där fick vi lunch, lek, fika och...pulkaåkning! I slasket. Ty den decimeter som föll på morgonen började töa redan före lunch. Barnen blev leriga och dyngsura men väldigt glada!

Makens lott blev att städa och storhandla. Han har utekväll med polarna nu så det är inte så synd om honom egentligen...