Lyx i det lilla

Jag gick i flera år och sneglade på de snygga flaskorna med det schyssta innehållet från Savon de Marseille. Egentligen är det helt onödigt. Tvål som tvål, kan tyckas.

Men nej.

Innehållsförteckningen på billig flytande tvål är ofta alldeles för innehållsrik. Helt omöjligt att veta vad det är för mysko kemikalier. Samma med handkräm. I värsta fall innehåller de paraben. I flaskorna från Savon de Marseille är det bara reko ingredienser. Och det får man betala för, kan tilläggas.

Till slut gjorde jag i alla fall slag i saken, köpte tvål och handkräm och nu är jag så sjukt nöjd varje gång jag ser flaskorna på handfatskanten. Olivolja och lavendel. Av bara farten köpte jag en tvål med verbenadoft till gästtoaletten. De är värda varenda surt förvärvad krona!

Sveriges sämsta mamma

Hand upp! Vem är Sveriges sämsta mamma? Det är garanterat jag. Jag menar inte sämst på det där viset att barnen är försummade och utsatta. Jag menar att jag är sämst på barn. Sämst på hur man "gör" med barn. Om barn vore en TV man ska ställa in kanalerna på hade jag bara fått in kanaler med filmer dubbade till tyska. Jag kan inte tyska heller för den delen.

Idag är det den sedvanliga onsdagsvaktavlösningen hemma. Jag jobbar lite sent, kommer hem vid 19 och låter maken fara iväg på simträning med sina vattenpolopolare. Det vill säga barnens läggningsprocedur blir oundvikligen min kvällsuppgift.

I samma stund som ytterdörren stängs bakom maken bryter virrvarran ut. Jag försöker ringa in barnen i badrummet för tandborstning, kissning och pyjamaspåtagning. På något vis lyckas de alltid bryta sig ut och sedan jagar jag två överlyckliga nakenfisar runt i lägenheten (alltid lyckas de passera vår säng också och tufsa till täcken och kuddar på en mikrosekund). Detta tar tre gånger så lång tid som det borde.

Nästa anhalt är sagoläsningen. Här blir det kiv och gråt vid valet av saga och kompromissen(?!) blir att jag läser två sagor, vilket tar för lång tid i förhållande till när barnen BORDE somna.

Lampan släcks och nu börjar den riktiga rodeon. Utgångspunkten är att de ska somna själva. När deras pappa lägger blir det oftast så också. När jag går ut ur rummet börjar de genast gasta efter vatten, ska ligga i samma säng och "gosa" (dvs fyraåringen håller tvååringen i OS-mässig bensax), tänder lampan och kommer upp trettio gånger. Plan B är då att sitta hos den ena tills den somnar för då somnar oftast den andre kort efter. I teorin. I verkligheten fortsätter springet och vätskebeställningarna. Enda skillnaden är att jag nu är fångad i barnrummet. Plan C är att bli sträng och gå ut ur rummet, vilket oftast går med lätthet vid det här laget för då är jag så frustrerad att jag skulle kunna äta gips.

Resultatet är att tvååringen (den mammigaste av de båda) gråter sig till andnöd nästan och fyraåringen ylar "jag kan inte sova" varannan minut. Mitt frustrerade modershjärta står inte ut med detta så länge utan plan D verkställs. Tvååringen stoppas ner (och spänns fast, vill jag tillägga) i vagnen i hallen. Han blir nöjd och knäpptyst. Fastspänningen är en säkerhetsåtgärd för att han inte ska trilla i klinkergolvet. När slutligen lugnet lägrar sig somnar båda på varsitt håll tämligen snabbt. Det har bara tagit över en timme och överansträngt mina nerver.

Jag är verkligen sämst på barn.

Om sonen själv får välja...

... blir det rostmacka med tripla pålägg.

I helgen smög det sig in köpe-rostbröd hos oss. I pur lycka önskade fyraåringen en riktig Krikelinare (eller Dagobertmacka, åsikterna går isär härhemma om företeelsens korrekta benämning).

Ost, skinka OCH ägg. Jag fick tillåtelse att fotografera underverket innan locket lades på och tänder begrovs i hela härligheten.

Oj, här var det visst lite fullt.

Minutiösa källsorteringsåtgärder är lag hemma hos oss. Ibland blir det dock lite för mycket av det goda. Sjukor, husvisningsmaraton, barnkalaskuskande och åkning till landet på helgen (den enda tid på veckan då värdefulla "lediga" timmar ska förvaltas och utnyttjas till max) gör att turerna till återvinningsstationen blir lite sporadiska. Nu är det så fullt i skåpet att övertaliga förpackningar får kampera i diskstället på köksbänken. Lite knarkarkvartsvarning på den... Igår samlade jag i alla fall ihop dem i kassar för tillfällig(?) förvaring i hallen. Mysigt.

Som motvikt till detta måste jag berätta att jag vid annat tillfälle fått fascinerade komplimanger för ordningen i sopskåpet. I dess normalfyllda tillstånd vill säga.

Om diskstället är fullt av leksaker och återvinning, var ska då disken förvaras? I bokhyllan?

Från visthusboden

På vårt landställe har vi fyra äppelträd. Två är gamla och bär nästan ingen frukt. Två är nya och bär nästan ingen frukt. Men de nya tar sig och ger mer och mer för varje år. De nya har jag gjort själv. Ympat en kvist på en grundstam, för tio år sedan. Fört en ojämn kamp mot älgar och rådjur på vintern.

Förra hösten gav de en helt skaplig skörd och med lite hjälp från de gamla träden fick vi ihop tillräckligt med äpplen för att göra mos som räckte ända till i morse!

Vi visste att moset började tryta och för att slippa köpa i affären kollade vi hur det var med svärmors förråd och jo, mycket riktigt, hon hade. Plenty, and more. Igår kom svärfar förbi i ett annat ärende men med sig hade han massa mos. I väntan på att vi skaffar eget hus, och frysbox, är det verkligen en förmån att kunna ta del av svärmors guldgruva.

Bäst före betyder inte giftigt efter!

Jag hittade en crème fraîche med bästföre-datum 17 februari (i år) i kylen alldeles nyss. I brist på en skvätt grädde till kvällens småbarnskulinariska middag korv stroganoff tänkte jag att crème fraîche kunde vara bra. Fram med en tesked, provsmaka, godkänna och vips hade en en månad "gammal" mjölkprodukt införlivats i familjens kvällsmat. Det blev smaskens!

Minns det mina vänner, att de mänskliga sinnena är betydligt bättre vägledning än ett datum tryckt på en förpackning när det gäller att bedöma ett livsmedels duglighet. Genom att inte köpa hem mer än vad som går åt, provsmaka "gammal" mat och ta tillvara rester gör man en stor insats för miljön och klimatet. Och för sin egen plånbok.

Provsmakning avklarad.


Kloff kloff!

Datumbeviset.

Klockan är...

...8:35, vilket inte får anses så blodigt på en söndagsmorgon. Men jag har redan varit uppe tre timmar, vilket kanske inte är drömläget.

Vi är på landet (ja, något väldigt stockholmskt är ju att åka till "landstället". Inte stugan eller fritidshuset, utan "landet". Utanför tullarna alltså. Just där var jag superironisk, det innan var på riktigt). Trots mörkläggningsgardiner vaknade äldste sonen, nu fyra år, 5:35, och var för exalterad för att somna om. Tio minuter senare var resten av familjen vaken. Maken får sovmorgon idag, mormor och morfar också. Därför började vi med lite film och lek på övervåningen för att sedan stänga in oss i köket och äta frukost.

Nu börjar orken tryta på de små (och mig kanske) som givetvis inte var pigga på riktigt så där tidigt.

Snart är det dags att gå ut och murvla på tomten innan vi styr kosan mot "stan" igen. Söndag=husvisningsdag.