Sveriges sämsta mamma

Hand upp! Vem är Sveriges sämsta mamma? Det är garanterat jag. Jag menar inte sämst på det där viset att barnen är försummade och utsatta. Jag menar att jag är sämst på barn. Sämst på hur man "gör" med barn. Om barn vore en TV man ska ställa in kanalerna på hade jag bara fått in kanaler med filmer dubbade till tyska. Jag kan inte tyska heller för den delen.

Idag är det den sedvanliga onsdagsvaktavlösningen hemma. Jag jobbar lite sent, kommer hem vid 19 och låter maken fara iväg på simträning med sina vattenpolopolare. Det vill säga barnens läggningsprocedur blir oundvikligen min kvällsuppgift.

I samma stund som ytterdörren stängs bakom maken bryter virrvarran ut. Jag försöker ringa in barnen i badrummet för tandborstning, kissning och pyjamaspåtagning. På något vis lyckas de alltid bryta sig ut och sedan jagar jag två överlyckliga nakenfisar runt i lägenheten (alltid lyckas de passera vår säng också och tufsa till täcken och kuddar på en mikrosekund). Detta tar tre gånger så lång tid som det borde.

Nästa anhalt är sagoläsningen. Här blir det kiv och gråt vid valet av saga och kompromissen(?!) blir att jag läser två sagor, vilket tar för lång tid i förhållande till när barnen BORDE somna.

Lampan släcks och nu börjar den riktiga rodeon. Utgångspunkten är att de ska somna själva. När deras pappa lägger blir det oftast så också. När jag går ut ur rummet börjar de genast gasta efter vatten, ska ligga i samma säng och "gosa" (dvs fyraåringen håller tvååringen i OS-mässig bensax), tänder lampan och kommer upp trettio gånger. Plan B är då att sitta hos den ena tills den somnar för då somnar oftast den andre kort efter. I teorin. I verkligheten fortsätter springet och vätskebeställningarna. Enda skillnaden är att jag nu är fångad i barnrummet. Plan C är att bli sträng och gå ut ur rummet, vilket oftast går med lätthet vid det här laget för då är jag så frustrerad att jag skulle kunna äta gips.

Resultatet är att tvååringen (den mammigaste av de båda) gråter sig till andnöd nästan och fyraåringen ylar "jag kan inte sova" varannan minut. Mitt frustrerade modershjärta står inte ut med detta så länge utan plan D verkställs. Tvååringen stoppas ner (och spänns fast, vill jag tillägga) i vagnen i hallen. Han blir nöjd och knäpptyst. Fastspänningen är en säkerhetsåtgärd för att han inte ska trilla i klinkergolvet. När slutligen lugnet lägrar sig somnar båda på varsitt håll tämligen snabbt. Det har bara tagit över en timme och överansträngt mina nerver.

Jag är verkligen sämst på barn.