"Gourmetmörad" del I

Ibland är det svårt. Att vara principfast och samtidigt uppfattas som en person det går att umgås med.

Midsommar. Grillning. Alla är stormförtjusta i det goda, saftiga, möra köttet. Kocken (grillmästaren) premieras. Marinaden (den inköpta, färdiga) lovordas. Och köttet hyllas. För det är egentligen köttet, eller "köttet", som spelar huvudrollen. Det är en fläskytterfilé, som man köper "gorumetmörad" som är så fantastiskt saftig och mör. Eller ska vi säga så fantastiskt full med vatten, salt och vätskebindande fosfater, att köttandelen i innehållsförteckningen endast är 90%. Hela 10% är annat än kött. Tio procent. På ett kilo är det 100 gram. Som INTE är kött. I köttet.

Redan när jag såg förpackningen ligga och tina på diskbänken reste sig nackhåren. (Bästa sättet att förstöra ett kött som ska grillas är förresten att frysa det först. Då pajjar man cellväggarna och köttsaften rinner ut när det tinar. Köttet blir givetvis skosule-segt av en sådan förbehandling. Dock inte en "gourmetmörad" köttbit. Den kan man misshandla hur mkt som helst...) Men är man inbjuden att bo i någons hem, fira midsommar tillsammans och dessutom bli bjuden på mat i flera dagar bär det emot att börja näpsa värdparet om vilken "mat" de bjuder på egentligen. Suck. Så fläskytterfilén, med sin gelékonsistens, inmundigas under tystnad.

När kött-hyllningarna nådde högsta nivåerna kunde inte mannen hålla sig utan satte servetten för munnen och hostade fram "Fast det är ju lite fusk, egentligen". Efter ett försiktigt klargörande konstaterade övriga sällskapet att det är precis som med julskinkan och att det är bra med lite fusk ibland. Huvudsaken att ingen kände sig trampad på tårna, men visst kunde man önska att insikten om fusket hade sjunkit lite längre in...