När jag var gravid med andra barnet hävdade jag envist att någon syskonvagn, nehedu, det skulle inte JAG behöva i alla fall. Barn mår bra av att röra på sig, så stora M kan gott gå eller åka ståbräda. Skulle han bli trött kan lillsyskonet stoppas i den fantastiska Beco-selen.
Nu, sex månader efter lillebrors ankomst till världen ger jag upp. Jag överger den ärvda Emmaljungapråmen med den dyra nyinköpta ståbrädan. Nu ska tvååringen spännas fast och bebisen ska slippa hänga och sova i selen. Här ska handlas syskonvagn.
Hela höstens dagishämtningar har skett med Brio-sulky till storebror M och med lillebror H i sele. Men de senaste veckorna har H börjat knorra i selen. Han uppskattar inte att spännas fast mot min kropp. (Han uppskattar heller inte att sitta i selen när jag brottas med M för att få på honom kläderna på dagis.) Då inhandlades ståbrädan (en helt egen historia) för att H skulle kunna åka vagn och M stå på bräda. Men M vägrar brädan. Han ålar och vrålar. Trots att alla kompisarna på dagis är gröna av avund vill han INTE stå på brädan. Jag får släpa honom, lägga honom tvärs över vagnen eller tvinga upp honom på brädan och hålla kvar honom där med en hand medan jag manövrerar Emmaljunga med den andra. Och han ålar och vrålar. I 20 minuter på tunnelbanan vrålar han. När han inte smiter.
Den senaste veckan har jag knölat ner M i vagnen bredvid H. Alltsomoftast blir resultatet detta:
Så, efter en särskilt besvärlig hämtning igår deklarerade jag att jag tänkte dagislämna/-hämta per bil hädanefter tills dess att vi skaffar syskonvagn…
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar