Tättingar

På tok för sent hemkommen (till och med maken sover sen ett par timmar) efter sista jobbdagen före semestern. Dödstrött. Lite för varmt under täcket trots att jag sover i bara trosor. Skulle behöva sova tio timmar men får ihop fem (bra ändå!) innan äldste sonen står vid min sida i mörkret.

"Mamma, jag har kissat i min säng." Upp, få in sängkläderna i badrummet åtminstone, se till att han kissar ur sig resten och sen ner med honom i vår säng, pyjamaslös. Han kurar ihop sig intill mig och somnar om. Mitt utrymme blir begränsat och jag slumrar lite lätt, snarare än somnar.

En knapp timme senare kommer lillebror, utrustad med två snuttefiltar men utan pyjamaströja. Han kommer varje natt/morgon och på autopilot lyfter jag upp honom till mig, på min andra sida nu. Dubbelsäng i alla ära men 90 cm madrassbredd delas nu med två små spindelapor.

En vacker dag är de långa, stora, håriga, luktar svett och skulle aldrig komma på tanken att gå till sin mamma om natten. Därför passar jag på att njuta nu av deras doft - den ena vanilj och den andra mandelmassa - och småbarnsgosiga uppenbarelser. Det är det jag tänker när jag sömnbristig, i en ställning inte ens en ostbåge skulle mäkta med, ser gryningsljuset sippra fram bakom mörkläggningsgardinen.

Där ligger vi, med tufsiga kalufser, och jag vet inte var deras eller mina armar och ben börjar och slutar. Tätt ihop. Som det ska vara.

Guld, rökelse och myrra.

Ibland blir jag lite carried away, lagom är liksom inte min bästa gren. Yngste sonens favoritförskollärare kommer att vara mammaledig efter sommaren och våra barn ska dessutom byta dagis, så idag var sista gången för oss alla.

Alla i familjen tycker så fantastiskt mycket om henne! Och lille H, han är nog kär på riktigt. Vi flyttade till andra sidan stan för ett par år sedan men behöll dagis, bland annat för att vi tyckte så bra om just denna fröken. Hon är helt otrolig med alla barn och hon ser dem som de individer de är, redan från inskolningsdag 1. Om barnen skruvar upp sig och blir hispiga lugnar hon dem raskt genom att samla alla i en ring och göra lite "yoga". Det finns tusen bra saker till jag skulle kunna skriva, men då skulle alla som läser detta bli gröna av avund och det vill jag inte utsätta någon för.

Vi kände i alla fall att vi ville ge henne en hejdå-present. Något beständigt, användbart och miljövänligt som passar en blivande mor: Tygblöjor! Vad annars? Hon har redan bytt blöjor (tygisar, ja vi har "släpat" fram och tillbaka) på båda våra barn så handgreppet kan hon. Ett öppet sinnelag vet vi också att hon har.

Maken överlät uppgiften åt mig och, ja, det blev några olika... Det var ett tag sedan jag shoppade tygblöjor och jag tycker det är så roligt, ju! Lite blandat från Imse Vimse och, kronan på verket, en Emilitenblöja.

När maken såg traven som skulle bli fint paket log han och frågade milt om jag inte tagit i lite. Absolut inte! Endast det bästa är gott nog åt världens bästa förskollärare! Lite som guld, rökelse och myrra.

Den som älskar mest

Att få barn innebär en hel del nya perspektiv på livet. Den allra största insikt som jag har fått är den att så mycket som jag älskar mina barn kommer de aldrig att älska mig. Och jag har aldrig älskat mina föräldrar, och ingen annan heller, på det sättet. Jag har många gånger försökt sätta ord på den känslan, det stora i kärleken till barnen, som i sig är nästan övermäktig att ta in. Trots att den finns i mig, så klar och tydlig.

Jag läser med jämna mellanrum Clara Lidströms blogg och häromsistens hade hon ett inlägg som formulerade kärleken till ens barn på ett väldigt fint sätt. Ja, jag är ju blödig, så jag kan givetvis inte läsa inlägget utan att börja snyfta. Jag rekommenderar alla att följa länken och läsa inlägget i sin helhet.

Här kommer en copy, nästan rakt av, bara för att jag vill spara den till min eftervärld: En av de stora förlusterna när en närstående går bort är att att man själv blir mindre älskad eftersom en person som älskade och brydde sig om en är borta. För varje sådan förlust blir man lite mera vuxen och lite mer ensam. Det är vårt uppdrag att älska och bry sig om alla som är yngre. Det kommer naturligt och när man är liten har man en hel flock med människor som älskar en. Men när åren går så tunnas flocken ut. Istället får man kanske egna barn och barnbarn. Och så mycket som man älskar sina barn och barnbarn kommer de aldrig att kunna älska en tillbaks. Deras uppdrag är istället att i sin tur älska sina barn och barnbarn. Just därför är det en så stor tröst att ha barn. Att få vara den som älskar mest.

När du kom

Två år har gått. Vad fort det gick! Nu pratar du oavbrutet, springer, hoppar, klättrar och leker med storebror. Då, för två år sedan var du inte lika kaxig. Ljuset stack i ögonen, ljuden var skarpa och luften kall mot den blöta, hala huden.

Klockan var kvart över två på natten den 16:e april 2010 när jag vaknade av ganska kraftiga värkar. De kom regelbundet och krävde profylaxandning av mellersta graden. Efter en timme väckte jag maken och vi förflyttade oss ut till vardagsrummet och ringde förlossningen. Någon typ av påklädning ägde rum och mamma ringdes in. Vid det här laget var jag på väg in i dimman ordentligt. Mamma var snabbt på plats tack vare Taxi Stockholm. Ändå kände jag när hon kom att jag gärna hade varit på plats på sjukhuset vid det laget. Värkarna kom med 2,5 min mellanrum och höll i sig uppåt 90 sekunder så det tog tid att komma ner till bilen.

Väl i bilen fanns inget annat alternativ än att lägga sig i baksätet och känna de välbekanta krystimpulserna sätta in. Tjugo minuter har aldrig känts så långa när maken sladdade in på parkeringen. Han sprang och ringde på klockan medan jag försökte åla mig ur baksätet. Då kände jag något som brast inom mig. Som en övermogen tomat skuren med slö kniv. De vita conversen fylldes med fostervatten och rann över. "Här har det visst varit vattenavgång" sade barnmorskan käckt och nickade mot pölen en bit bakom mig. Men det märkte inte jag, för jag profylaxandades målmedvetet och kved när smärtan ändå blev mig övermäktig. Jag vräktes ner på en bår innanför dörren och sen gick färden genom korridorer, in i hissar och över trösklar.

Jag var fullt öppen. Slabbiga byxor krängdes av och det var bara att börja krysta. Ingenting hände. I en timme slet jag som ett djur. Bet sönder läppen och kramade sönder någon muskel i handen. Inget hände. Flera gånger sa jag till barnmorskan att något måste vara fel. Det enda som hände var att dina hjärtljud gick ner vid varje krystvärk.

Till slut anades ljus i tunneln. "Ojdå. Bebisen kommer visst med ansiktsbjudning" säger barnmorskan. Du satt fast, med andra ord. Många sådana förlossningar avslutas med kejsarsnitt. Men med järnvilja hade jag tryckt ut dig ändå vilket innebar en annan typ av konvalescens. I efterhand fick jag veta att du inte hade klarat många minuter till utan att det var fara på färde. Fyra timmar och femton minuter efter första värken föddes du, med endast profylaxandning som smärtlindring, klockan 6.29. Du var 51 cm lång och vägde 4010 g.

Jag minns det som igår. Grattis hjärtat!

Sveriges sämsta mamma

Hand upp! Vem är Sveriges sämsta mamma? Det är garanterat jag. Jag menar inte sämst på det där viset att barnen är försummade och utsatta. Jag menar att jag är sämst på barn. Sämst på hur man "gör" med barn. Om barn vore en TV man ska ställa in kanalerna på hade jag bara fått in kanaler med filmer dubbade till tyska. Jag kan inte tyska heller för den delen.

Idag är det den sedvanliga onsdagsvaktavlösningen hemma. Jag jobbar lite sent, kommer hem vid 19 och låter maken fara iväg på simträning med sina vattenpolopolare. Det vill säga barnens läggningsprocedur blir oundvikligen min kvällsuppgift.

I samma stund som ytterdörren stängs bakom maken bryter virrvarran ut. Jag försöker ringa in barnen i badrummet för tandborstning, kissning och pyjamaspåtagning. På något vis lyckas de alltid bryta sig ut och sedan jagar jag två överlyckliga nakenfisar runt i lägenheten (alltid lyckas de passera vår säng också och tufsa till täcken och kuddar på en mikrosekund). Detta tar tre gånger så lång tid som det borde.

Nästa anhalt är sagoläsningen. Här blir det kiv och gråt vid valet av saga och kompromissen(?!) blir att jag läser två sagor, vilket tar för lång tid i förhållande till när barnen BORDE somna.

Lampan släcks och nu börjar den riktiga rodeon. Utgångspunkten är att de ska somna själva. När deras pappa lägger blir det oftast så också. När jag går ut ur rummet börjar de genast gasta efter vatten, ska ligga i samma säng och "gosa" (dvs fyraåringen håller tvååringen i OS-mässig bensax), tänder lampan och kommer upp trettio gånger. Plan B är då att sitta hos den ena tills den somnar för då somnar oftast den andre kort efter. I teorin. I verkligheten fortsätter springet och vätskebeställningarna. Enda skillnaden är att jag nu är fångad i barnrummet. Plan C är att bli sträng och gå ut ur rummet, vilket oftast går med lätthet vid det här laget för då är jag så frustrerad att jag skulle kunna äta gips.

Resultatet är att tvååringen (den mammigaste av de båda) gråter sig till andnöd nästan och fyraåringen ylar "jag kan inte sova" varannan minut. Mitt frustrerade modershjärta står inte ut med detta så länge utan plan D verkställs. Tvååringen stoppas ner (och spänns fast, vill jag tillägga) i vagnen i hallen. Han blir nöjd och knäpptyst. Fastspänningen är en säkerhetsåtgärd för att han inte ska trilla i klinkergolvet. När slutligen lugnet lägrar sig somnar båda på varsitt håll tämligen snabbt. Det har bara tagit över en timme och överansträngt mina nerver.

Jag är verkligen sämst på barn.

Om sonen själv får välja...

... blir det rostmacka med tripla pålägg.

I helgen smög det sig in köpe-rostbröd hos oss. I pur lycka önskade fyraåringen en riktig Krikelinare (eller Dagobertmacka, åsikterna går isär härhemma om företeelsens korrekta benämning).

Ost, skinka OCH ägg. Jag fick tillåtelse att fotografera underverket innan locket lades på och tänder begrovs i hela härligheten.

Dublett i kalas

I helgen är det barnkalas både lördag och söndag. Presenter är inhandlade, vilket är skönt. Den ena blev jag tillfrågad i affären om den skulle vara inslagen, den andra inte. I morse insåg jag att vi inte hade presentpapper hemma. Vad göra? Inte gå till lilla Konsum och inhandla något fult i panik i alla fall. Men leftovers från yngste sonens dop för 1,5 år sedan, nämligen en halv rulle pappersduk är ju neutralt och bra! Det går till och med att rita någon trevlig krumelur på det om det skulle behöva hittas upp lite. Jag tejpade på ett grattiskort istället för att få lite färg och liv i det hela.

Som en parentes kan jag nämna att födelsedagsbarnen är pojkar, sex respektive fyra år gamla. Jag är inte den som köper vålds- och Star Warsgrejer precis. Sexåringen får en bok som han kan läsa själv om ett år eller två och fyraåringen får pussel med Jan Lööf-motiv.

Här är bordduksinslagningen!

Plötsligt händer det

...att jag och mannen är hemma samtidigt från jobbet, sjuka, men barnen är på dagis. En mycket märklig känsla. Var det så här det var, innan barnen fanns? För snart 4 år sen. Sitta still en hel lunch, inget kladd, inget skrik, ingen som klättrar överallt. Märkligt.

Bebislunch

Alltså, lite pretto får man vara. När min första son skulle börja äta puréer lagade jag eget mos med stor entusiasm. Vilket inte mottogs med några stående ovationer från sonen. Tvärtom kväljde och kräktes han gång på gång. Efter tre veckor med smakportioner köpte jag en burk potatis- och majspuré, som han slukade. Det var då jag insåg att det inte var fel på hans sväljreflexer utan det var mitt mos som inte dög.

Döm om min förvåning när det var dags för son nr två att börja smaka, och han gillade det på en gång. Smakportionerna blev på bara ett par dagar till riktiga portioner. Snacka om ego-boost för hemmamamman som inte får så mycket beröm för vardagliga prestationer. Så jag har börjat mixa och mosa så det står härliga till. Och det är precis så enkelt och roligt som alla äppelkäcka hemmamosare vill hävda! Halleluja, jag sjunger istärningslådans lov.

Bilden ovan föreställer en lunch bestående av: Ljusgula tärningar=spaghetti, orange tärningar=morot och palsternacka (kokta med lagerblad och kryddpeppar som tas bort innan man mixar) och grön tärning=broccoli. Värm försiktigt i mikron, tillsätt ca en matsked smör och ett par tsk rapsolja.

Behöver jag nämna att alla råvaror såklart är KRAV-märkta? Förutom lagerblad och kryddpeppar, då.

Fruktmos: Banan och äpple.

Jag är i mitt esse just nu. Går på ångorna. Är egentligen galet trött efter en månads väldigt sporadisk nattsömn... Men de mogna bananerna krävde en åtgärd innan vi invaderas av bananflugor. Åtgärden blev banan- och äppelmos till minsta sonen. Han är fem månader nu och har ätit mos sedan ett par veckor tillbaka. Nog om det, nu till receptet (mitt eget påhittade):

2 mogna bananer (KRAV-märkta såklart)
2 svenska äpplen (fick bli lokalproducerat svenskt framför ekologiskt från världs ände. Så mycket mer smakrikt dessutom)

Äpplena skalades och allt fruktkött skars ner i lagom bitar i en mixerskål. Bananen var så mogen att den nästan föll sönder av sig själv. På med lite kallt kranvatten och så buzzzzzza igång mixerstaven. Minuter senare låg ett krämigt ljusgult mos i mixerskålen. Jag tjuvsmakade lite och det var supergott. Det ska lillen få imorgon. Men eftersom både äpplen och bananer blir bruna ute i luften (fenoloxidaser, men inte så mkt om det nu) frös jag omedelbart in moset i istärningslådor. Det hann faktiskt mörkna lite bara på tiden det tog att portionera ut det.

För tydlighets skull poängterar jag att äpplena var "råa", alltså inte kokta på något sätt. De mogna bananerna balanserar upp syran från äpplena. Svenska äpplen är så fantastiskt aromatiska så moset blev verkligen gott. Det ska bli spännande att se vad lilla H tycker om det imorgon!

Sötsaker

Som nybliven mamma, även om det är för andra gången, drabbas man lätt av viljan att "boa". Som en gammal tik som rumstrerar om, typ. Alltså ska det virkas filt till nya bebisen. Storebror fick en (den påbörjades veckorna innan nedkomsten och blev färdig ett halvår senare) och då ska lillebror också ha en. Efter en sju åtta rutor börjar tankarna vandra. Tänk om jag skulle vilka roliga kanelbullar och muffins som storebror kan leka med vid sin leksaksspis. Svärmor har (på uppmaning av mig) sytt jättefina limpor och en princesstårta.

Lite google för att se om det finns mönster till virkade bakelse på nätet gjorde att jag snubblade över EllenKantarellens blogg och shop där hon saluför sina bedårande virkade bakelser, godbitar, figurer och mycket mycket mer.

Snabbt inser jag att det är bättre att jag köper några av henne. Så att sonen har bakelserna innan han har flyttat hemifrån, med tanke på i vilken takt jag virkar... En bra start är i alla fall att tävla om jordgubbsmilkshake!

Solskydd 2010

Förra året skrev jag ett inlägg om det här med solskyddskräm och att jag skulle testa någon "grön" variant. Sen gick jag och blev gravid och då ska man ju inte vara i solen alls Så det blev inget testat. Nu har jag (förutom den nya bebisen, som INTE ska vara i solen) en tvååring som älskar att vara ute och leka. Solskyddskläder är förstås prio 1, men det finns fortfarande hudytor som kommer att exponeras för sol.

Därför har jakten på bra solskydd för barn börjat!

Nu ska jag ta tag i testandet för både min egen del och barnets. Men eftersom krämerna är VÄLDIGT dyra blir det nog bara en noga utvald sort som testas. Återkommer när jag har bestämt vilken!

Mitt BÄSTA tygblöjetips!

Jag har gått och sugit på den här karamellen ett tag nu. För om man ska ge sitt absolut bästa tygblöjetips, så måste det ju verkligen vara bra. Så där bra så att även den mest tygblöjeskeptiska person skulle säga "Ja, men OK, om det är på det viset då kan jag också tänka mig att testa det här med tygblöjor". Typ.

Det finns ju ett oräkneligt antal olika varianter av tygblöjor, allt för att man ska kunna hitta de sorter som passar bäst för just ens egna barn och ens egen familj. Det är alltså inte den typen av tips jag tänker komma med. Även en tygblöjeskeptiker skulle nog snabbt hitta en blöjsort som känns smidig och bra. Att sätta på tygblöjan är inte heller någon raketforskning precis. Lite övning ger snabbt färdighet, så där finns det inte heller något behov av det enda, bästa, tipset.

Nej, jag tror att det är hanteringen av SMUTSIGA blöjor som en tygblöjeskeptiker ser som det största mentala, och praktiska, hindret. Nu börjar det brännas! Ja, här har vi det! Mitt BÄSTA tygblöjetips alla kategorier:

HÄNG DE SMUTSIGA BLÖJORNA PÅ TORK ISTÄLLET FÖR ATT ANVÄNDA BLÖJHINK

Överallt på forum och i "instruktioner" kan man läsa hur smutsiga blöjor ska stoppas i en hink med lufttätt lock (och sedan ligga och jäsa några dagar) i väntan på tvätt. Det skulle jag aldrig göra! Det måste stinka något oerhört, även om det är ursköljda blöjor som har legat i den där hinken, de sekunder man måste ta av locket och stjälpa in hela härligheten i tvättmaskinen.

Ända sedan vår första dag som tygblöjenoviser (för över ett år sedan) har vi gjort så här:
Kissblöjor: Hängs på tork i badrummet (utan att sköljas). I vårt fall på en gammal duschstång som inte används.
Bajsblöjor: Efter att rispapper med innehåll spolats i toaletten sköljer vi blöjan och gnuggar bort det mesta av färgen. Sen får den också hänga på tork.
Efter ca en dag har blöjan torkat och den läggs i tvättkorgen tillsammans med all vanlig tvätt. En svag doft kan anas ifall man trycker hela fejset i blöjan och tar ett djupt andetag. Men vem gör det?

Två andra tygblöjefamiljer i bekantskapskretsen tillämpar hink-metoden. Den ena frågade oss för över ett halvår sedan ifall våra blöjor fortfarande luktade kiss efter tvätten. Svar: Nej, våra blöjor luktar inte kiss ens INNAN tvätten. Den andra familjen hade vi lånat ut ett par blöjor till, för att hjälpa till med blöjstarten, så att säga. När vi fick tillbaka blöjorna (efter ett antal månader) upptäckte vi att när de blev våta började de stinka något förfärligt! De gick inte att ha i lägenheten överhuvudtaget. Det var då poletten verkligen trillade ner och jag insåg att vår tork-metod är 1000 gånger bättre än stink-, förlåt, hinkmetoden.

Därför är det mitt BÄSTA tygblöjetips! Och det är helt gratis!

Som karameller!

Aaaah! I Vällingby finns en tjej och syr de mest fantastiska tygblöjor. Jag hittade henne via Tradera. Hon gör dem av noga utvalda tyger, köpta begagnade. Kan inte bli mer miljövänligt. Mer snyggt. Mer eget.

Synd bara att jag redan har ett överflöd av tygblöjor för jag skulle gärna köpa ett par av hennes. Tur nog har hon en blogg också. Så jag kan kika in då och då och se om det dyker upp några nya färgsprakande läckerbitar. Ögongodis.

Kanske skulle sy något själv? Ska nog sticka färdigt de där ullblöjbyxorna först...