Vabbelivabb

Det fanns en tid när VABa kändes som det mest frustrerande som kunde hända. Det är klart att det inte är överroligt idag heller men mycket har ändrats. Framförallt med mig. Jag har ändrat inställning till både jobbet, livet, barnen, mig själv och annat. Det har inte varit en självklar resa och jag nådde nog någon slags botten innan jag började leta efter svaret hos mig själv. När jag väl förstod vad jag behövde förändra gick det inte över en natt. Alla svar var heller inte givna. Men jag började lite försiktigt på olika håll och tack och lov blev saker bättre, vilket gav mig mig och kraft att fortsätta. Sen var det inte så att alla "fel" låg hos mig men de situationer som bidrog har jag också tagit itu med.

I helgen blev äldsta sonen förkyld. När han i morse vaknade med näsan igenmurad av snor och rosslade som en gammal skördetröska behövde jag inte många minuters överläggning med mig själv om att han nog skulle strunta i skolan idag. 

Som belöning till den duktiga mamman (jag) och plåster på förkylningssåren passade vi på att mumsa lite på pepparkakshuset. 

En stunds stillhet

Ikväll är jag själv i mitt lilla hus och jag passar på att reflektera lite över året som gått och fundera över året som kommer. Det är väldigt sällan jag sitter ner och tar det lugnt. När det händer beror det oftast på att jag skulle svimma av utmattning annars. Typ. Kanske inte riktigt så illa men det ska väldigt mycket till innan jag tillåter mig själv att pausa. Jag är bra på att uppmuntra andra till pauser och vila men jag lever inte som jag lär på den punkten.

Men det ska bli ändring på det nu! 2015 är året då jag ska börja sätta mig själv i första rummet lite mer. Det blir en utmaning värd namnet. Jag kommer att glömma mig många gånger men jag känner mig ändå trygg för jag har bra hjälp i min närhet.

Det är glädjande...

...att det verkar som att det hår jag tappat senast åren, till följd av stress och livets påfrestningar, växer ut igen. Dessa testar (jag har den längden jämnt utspridd över hela huvudknoppen) gissar jag ersätter det hår jag tappade för ca ett sedan i samband med att pappa gick bort.

Sedan jag fick första barnet för snart sju år sedan har jag tappat ca 75% av mitt hår. Men virveln i pannan verkar inte misströsta!

T G I F på er allihop!

Vinden har vänt!

Sommaren 2014 går till historien som den varmaste, finaste, längsta, badbaraste och somrigaste i mitt mannaminne. (Idag avstår jag från att klimatskrocka om hur extremväder kommer att bli vardag i framtiden) Den kommer också att gå till historien, min, som sommaren då det vände.

De senaste sju åren har varit de tuffaste i mitt liv. Visst har jag haft motiga perioder innan, som till exempel när jag var arbetslös nästan ett år eller när första pojkvännen gjorde slut (första gången...), men för drygt sju år sedan levde jag ett ganska bekymmerslöst liv med jobb, pojkvän, resor och en trea på söder. Sen blev jag gravid. Roligt och planerat, absolut! Men att kräkas närsomhelst på dygnet i fyrtio veckor var startskottet på en period i mitt liv som, när jag berättar för någon om den, möts av reaktionen "Hur har du ens klarat av att stå på benen?!"

Svaret på den frågan är "Vad hade jag för alternativ?"

Här kommer några glimtar från sommaren då det vände.
Tror jag. Hoppas jag!
 

Frukostbrorsor
 

Loppisfynd
 

Strandpromenad
 

Kort stopp hemma
 

Jag och mamma

 

Ska de va konstit de?

På tunnelbanan, läser DN i telefonen, kommer oavsiktligt in på sportsidorna (inget ont om sport, bara inte min grej men ni vet, det kränger lite och vips har fingertoppen missat artikeln man egentligen avsåg att klicka in sig på)

Artikeln jag landar i visar sig ändå vara intressant. En amerikansk basketspelare talar ut. Om att han är homosexuell. Svart och homosexuell.

Det förvånar mig. Inte att han är svart och homosexuell och spelar basket. Utan att det fortfarande är så uppseendeväckande att det blir en nyhet. Visst, USA är väl inte riktigt lika liberala på den fronten som vi är i Sverige och Sverige är fortfarande långt ifrån liberalt på den fronten.

Men ändå. Tänk vilken arbetsintervju som helst. "Hej jag heter Lisa och, hör och häpna, men när jag blir kär blir jag kär i killar!" Inte så uppseendeväckande, tycker de flesta. Varför ska då de som förälskar sig i människor av samma kön behöva förklara och försvara något som egentligen är självklart. Vi är alla människor och vi gillar de vi gillar. Bara.

Sista april!

I större delen av mitt liv har jag "firat Valborg" på Valborgsmässoafton. Men i Uppsala, där jag pluggat, heter det "sista april". Mycket viktigt. Mycket festligt! Festligt var det även i år då vi (som vanligt, kan man faktiskt säga nu) styrde kosan mot landsbygden utanför Uppsala och gamla pluggkompisar. Vi var fem familjer som träffades och nuförtiden är barnen fler än de vuxna.

Men, åh! Värdfamiljen. De lever drömmen! Det lilla torpet som varit deras i ganska många år nu är äntligen utbyggt. Två rum och kök på drygt femtio kvadrat har härbärgerat två vuxna och med tiden även två barn. Ytterligare ca hundra kvadrat har, med ekologiska metoder och byggnadsvårdstankar, diskret adderats till det befintliga lilla huset. Förutom bostadshuset finns ett stort växthus byggt av gamla fönster fyndade på Blocket, en jordkällare som anlades i samband med grundläggning av utbyggnaden, en lada och ett gästhus.

Nedan tänkte jag bjuda på några detaljer från vännernas hem. Tänk er en doft av linoljefärg, loppisfyndade möbler (ja, de här två handlade fint begagnat långt innan det blev hippt i Stockholm) och en perfekt balans av personliga prylar överallt. I bokhyllan står "Stefans lilla gröna".

Golvkakel i hallen möter trägolvet i "mellanrummet" som ansluter till resten av huset.

Inbyggda garderober och förvaring i utrymmet under trappan till övervåningen.

Gamla vedspiden i köket har värmt torpet under vintrarna. Nu har jordvärme och slingor i golvet ersatt de stackars el-radiatorerna. Betongplattan framför spisen har hottats upp med golvkakel.

Det enkla är ofta det vackra, ingen vrå är för obetydlig för att inte lyftas fram! Fönstret i hallen.

Jo, frun i huset är ju danskättad. Så här fint bjuds det på verandan!

Lyckostar!



Strawberry fields forever

Tjugofem grader, växlande molnighet, lite svalkande vind. Stadsråttorna är på frigång till lantligare breddgrader. Svärföräldrar och kusiner står för kost och logi.

Och jordgubbar.

Solvarma, blodröda, rubinglittrande. Hjärtformade, med lite god vilja. Så närodlat och obesprutat det någonsin kan bli.

Nu, på filten i gräset, vräker vi i oss tills vi storknar. Sen får vi med oss mängder att ha i frysen, till vinterns alla smoothies. Svärmor gör sylt och saft som levereras kontinuerligt resten av året.

En dag ska jag själv ha en trädgård med solvarma, egenodlade C-vitaminbomber. En dag.

En midsommarnattsdröm

Jag hade laddat i månader, ända sedan inbjudan landade. Midsommar i Dalarna med goda vänner och deras barn. Åtta (plus två) vuxna och elva barn mellan 6 och 1 år.

Våren och försommaren har varit lång och kall och förhoppningen om en regnfri midsommar var inte stor. Men prognosen såg lovande ut och vädret blev ännu bättre. Sol och drygt tjugo grader. Nedpackade tröjor och regnkläder fick snällt ligga kvar i väskan. Det här var shortsen och sommarklänningarnas midsommar!!!

Tidigt på fredagens morgon fyllde vi familjebilen till bristningsgränsen med varma kläder, regnkläder, badkläder, solkläder, finkläder, myggmedel, solkräm, mat, täcken, kuddar, handdukar, flytvästar, alkoholhaltiga drycker och lite barn och vuxna. Vägen ut ur stan låg helt öde! Barnen slumrade lite och var medgörliga så vi kunde åka på ända till Hedemora. Där blev det stopp för lite mellis och inköp av grädde och jordgubbar (till midsommarmässigt överpris). Vi kom fram till Tomnäs utanför Borlänge i god tid till sillunchen i solen.

Därefter följde kransbindning, kaffe och tårta, fotbollsspelande, filmvisning i ladan och lättare middag, innan vi fiolledsagade promenerade till festplatsen och midsommarstången. Där var det obligatorisk ponnyridning, fiskdamm, lotter, varmkorv och förstås midsommarstång med dans. Fortfarande var det bara axlar och kortärmat som gällde, trots att klockan närmade sig sju på kvällen. Solen stod högt.

Tillbaka på gården blev det barndisco i väntan på grillen. Alla gäster är liksom jag mer eller mindre vegetarianer, miljömuppar och matnördar. Det blev alltså ingen köttfrossa utan grillen späckades med grönsaker, halloumi och några noggrannt utvalda korvar från Stockholms korvhantverk. Till det serverades olika röror, ugnsrostad färskpotatis och sallad.

När klockan var 22 satt vi fortfarande ute, myggfritt, med sista kvällssolen i ögonen och frös INTE. Helt magiskt!

Dödströtta barn lades i sängar och sedan åts efterrätt (kladdkaka, grädde och jordgubbar) och dracks kaffe stearinljusens sken i köket.

Nu är jag ju stadgad sedan länge, men för att komplettera denna helt perfekta midsommar plockade jag ändå sju sorters blommor: Midsommarblomster, daggkåpa, smörblomma, grässtjärnblomma, blåklocka, käringtand och förgätmigej.

Väl i säng summerade jag en perfekt dag i otroligt vacker miljö med bästa sällskapet, godaste maten och skönaste vädret. Denna midsommar kommer jag att minnas resten av mitt liv!

Flower Power

Valborgshelgen tillbringades till stor del på landet. Vädret har varit helt underbart. Soligt, lite vind och ganska svalt.

På en kvadratmeter av tomten finns ett vildbestånd med viol. Jag travade förbi det på väg mellan trädgårdsförråd och växthus och blev fullständigt knockad av doften! Jag var tvungen att stå där en lång stund och bara blunda och toksniffa. Lite som tjuren Ferdinand.

Bäst som jag stod där kom jag att tänka på violpistol och Tage Danielssons dikt Flower Power. Nu är det visst hans mest kända dikt enligt tillförlitliga internetkällor, så det känns lite som att slå in en öppen dörr att börja citera den här. Men jag gör det ändå!

I blommor finns en vänlig blomsterpraktmakt,
en skaftkraft
som ger rosenknopphopp
åt gullvivelive.
Av blommor blir man blomfrom.

Efter det kommer violpistolen, men jag stannar här. Jag tycker att det är så stor kraft i orden ovan att det räcker. Blomfrom. Ja. Att odla är att ge liv, på ett sätt. Så långt ifrån krig och elände man kan komma. Folk borde odla mer, då skulle världen nog vara en bättre plats.

Tydligen har körsbärsträden i Kungsträdgården slagit ut. Jag bidrar med vår lilla, men ack så rosa blomsterpraktmakt!

Vasa?! PMS?

Pre monstruella störningar lider inte jag av, tack och lov! Däremot gör maken och barnen det. Med någon slags mystisk regelbundenhet blir de som förbytta.

Barnen blir extra tjorviga och motsträviga. Maken kan säga saker som verkar helt normala vid en första anblick men om de skärskådas visar sig vara helt bakvända. Och fel. De beteenden som barn och make uppvisar gör naturligtvis att jag blir på dåligt humör och måste läxa upp dem. Ofta. Det är både tröttsamt och irriterande för mig.

Men nu är det över för den här gången. Lugnet lägrar sig och jag samlar krafterna. Om några veckor drar det igång igen och då gäller det att vara förberedd och laddad.

Mina födelsedagshandskar muntrar upp vilken kaosig morgon som helst. Färgåtergivningen på fotot gör dem inte rättvisa, men de sällskapar fint med barken på en ek som har levt 20 gånger än jag.

Stoppa sabbet!

Minns ni? Kampanjen. På åttiotalet (when we were young and invincible). Telefonkioskerna som vandaliserades och Televerkets - bara smaka på det ordet, hur mycket skulle Knut Knutsson i Antikrundan inte ge för ett så fint ord - kampanj för att just stoppa sabbet.

Jag gick förbi denna sorgliga syn idag, utanför jobbet. Som från ingenstans tänkte jag på "Stoppa sabbet!". Otroligt ändå. Jag kan väl inte ha tänkt på det på tjugo år minst men så bara poppar det upp i huvudet. Ett blixtkort synintryck och något glömt veck i hjärnan triggas.

Nu är det på sin plats med en liten rekapitulation, allrahelst om det är någon som läser detta och är född efter 1986. Förr i tiden var telefoner stora och klumpiga och satt fast med en sladd i en vägg eller, för all del, en telefonkiosk. Till utseendet väldigt lika den stackare som syns nedan. Telefonkioskerna var talrika och försedda med myntinkast och behållare för förbrukad kosing. Just mynten var så åtråvärda att folk (ungdomar mest?) slog sönder kioskerna på löpande band. Antingen för att få tag på pengarna eller i frustration över att pengarna förblev oåtkomliga.

På Wikipedia får man reda på att skolbarn ritade teckningar som blev framsida på telefonkataloger. Kampanjen finansierade även en sedelärande film där Paolo Roberto slår sönder en telefonkiosk, men senare när hans lillebror skadas och hjälp behöver tillkallas går inte det eftersom närmaste telefonkiosk är trasig. Illa.

Det här var ju innan det fanns både dumma och smarta mobiltelefoner. På den tiden fick man gå in i närmaste tobaksaffär eller blomsterhandel och be att få låna deras telefon för att ringa hem och fråga om man fick gå hem till bästisen istället för till fritids.

Visst är den fin!

Måndag=soppdag i familjen. Vegetariskt och bra. Idag serveras potatis- och jordärtskocksoppa.

När jag skulle skala jordärtskockorna fick jag dock hejda mig i steget. De var så vackra! Jordiga och knöliga, och mitt i alltihop en liten lilavit knopp. Och en till. Ett löfte om något nytt. Livets förunderlighet kom över mig.

Det är så fascinerande med naturen och årstidernas växlingar. Det som ser brunt och dött ut kan helt plötsligt börja spira i skira färger. Som amatörodlare behöver man inte sörja en misslyckad säsong, för du får alltid en chans till. Nästa år.

Aprilväder

Det är sista mars idag men vi har redan fått en försmak av april de senaste dagarna. Sol och snö, omvartannat. Härligt, om du frågar mig!

Nu viner snöblandat regn utanför fönstret. Jag älskar den här tiden på året. När vinter och vår träter om övertaget. Alla vet vem som går segrande ur drabbningen, men vi måste ändå beundra vintern för att han kämpar så väl. Inte ger sig utan strid.

Jag älskar även snö och vinter men så här års är det helt OK att lojaliteten förskjuts åt vårens håll. Därför har jag tagit in körsbärskvistar för att kunna njuta av blommor på bar kvist långt innan det är dags "på riktigt".

Till dig, i vårtid

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem nedåt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar,
glömmer att de skrämdes av det nya,
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.

Ur "För trädets skull" av Karin Boye

För den som är riktig nörd finns första versen uppläst av Karin själv på följande länk http://www.karinboye.se/verk/ljudinspelningar/ja-visst-gor-det-ont.au

Motto

Om jag någon gång skulle få tummen ur och starta eget företag (har ingen aning om vilken typ än, bara) tycker jag att detta är ett bra motto:

"Det är inte de stora som äter de små, utan de snabba som äter de långsamma"

Jag har stulit det från systrarna Annica och Marie som äger familjeföretaget Bolon AB som tillverkar golv i vinyl.

Klimatvegetarian

... fast det är egentligen fel ord. Äta klimatsmart är egentligen bättre. Men jag började säga klimatvegetarian för ett tag sedan, för att just betona hur klimatpåverkande det är att äta kött. Att äta klimatsmart och tillsatsfritt har varit en ambition i flera år, men det senaste halvåret har veckoplanering av maten gjort det lättare att verkligen efterleva ambitionen.

På vardagarna försöker vi att ha följande "indelning" (dock inte i samma ordning):
- 1 fiskrätt (absolut inte halvfabrikat som fiskpinnar!)
- 1 vegetarisk rätt
- 1 soppa (som i princip alltid är vegetarisk) med pannkaka/ostkaka/varma mackor
- 1 paj, pastagratäng eller liknande som är vegetarisk eller innehåller ett minimum av kött, tex strimlad skinka
- 1 kötträtt. Oftast i färsform, vilket innebär att "hela" djurkroppen kan nyttjas. Sällan kyckling och nästan aldrig gris.

Behöver jag tillägga att vi strävar efter att alltid ta ett KRAV-märkt alternativ om det finns? Och att så här års (vinterhalvåret) består grönsakerna huvudsakligen av rotfrukter och frysta grönsaker.

På helgerna vill vi gärna ta ut matlagningssvängarna lite och då blir det nya, spännande recept som styr vad vi äter.

Naturskyddsföreningen har en bra lista på hur man halverar sin klimatpåverkan från maten:
1) Gör varannan lunch och middag vegetarisk
2) Släng inte mat
3) Ät ekologiskt
4) Ät efter säsong och grövre grönsaker
Jag tycker att vi lyckas hyfsat, faktiskt. Naturskyddsföreningen har också en bra broschyr som man kan skriva ut och lägga lite diskret i fikarummet på jobbet.

För min del handlar det alltså inte om att helt sluta äta kött (tyvärr, det finns för mkt god husmanskost för att kunna avstå helt), men att noggrant välja vilket kött som inhandlas och hur ofta det sker. Eftersom gris och kyckling äter samma mat som vi människor känns det extra onödigt att äta kött från de djurslagen. (Jag skulle dock ha otroligt svårt att leva utan ägg). När det kommer till kor och får har de ju förmågan att omvandla gräs till kött och mjölk, vilket vi människor inte har. Därför är det OK att äta nöt- och lammkött tycker jag. MEN det ska vara från djur som har betat en stor del av sitt liv. Alltså KRAV-märkt eller naturbeteskött. En gödtjur som bara har levt på spannmål och knappt sett dagens ljus är precis lika illa som en gris. Ett annat syfte med just betandet är att hålla landskapet öppet och främa biologisk mångfald i naturen. Därför måste vi ha lite kor och får som går och betar och vars kött och mjölk vi får ta tillvara.

Det finns en hemsida som heter Mat och Klimat som innehåller klimatsmarta mat-tips och recept. Men här får man se upp lite, för hemsidan är ett samarbete mellan Svenskt Sigill och LRF, dvs tunga representanter för svenska lantbrukare. Det är inget fel med det, jag älskar svenska bönder och deras livsmedelsframställning. Det är bara det att dessa organisationer kan inte riktigt uppmana folk att sluta äta kött eller peka ut ekologisk produktion som bättre än annan, för det skulle gå stick i stäv med deras ambition att gynna svenskt lantbruk som helhet. Där både bekämpningsmedel, konstgödsel och instängda djur utgör en stor del. Naturskyddsföreningen har alltså något mer objektiva tips för klimatsmart mat.

Förbisprungen?

Tillbaka från ett datorfritt sommarlov passar det bra att fundera lite över att regeringen den 3:e september fattade beslutet att tillåta den nya motorvägen "Förbifart Stockholm".

Det vanligaste argumentet (om man frågar folk på stan) för Förbifarten är att "Stockholm är den enda huvudstaden i världen som inte har någon ringled. Ska man från Uppsala till Nyköping måste man köra in i Stockholm istället för runt".

Jag har alltid undrat vilken väg dessa personer brukar köra. För mig är nämligen Essingeleden en alldeles idealisk ringled. Vill jag in i stan och brottas, då kan jag ju välja Klarastrandsleden. Då kommer jag både innanför tullarna och får stanna vid ett antal rödljus. Betraktar man Eugeniatunneln som "genom stan" bör man nog plugga på lite på Stockholms geografi.

Att Eugeniatunneln och Essingeleden däremot är igenkorkade stora delar av dygnet är en helt annan sak. Det FINNS fortfarande led runt stan.

I samband med beslutet häromdagen intervjuades en behjärtansvärd man av folket, i sin bil, vad han tyckte. Han tyckte det var bra, såklart. Eftersom han bodde i Kungsängen och arbetade i Södertälje. Det var här jag kände att behjärtansvärd mer övergick till...korkad. Om man bor i Kungsängen, varför tar man jobb i Södertälje? Eller, om man jobbar i Södertälje, varför flyttar man till Kungsängen? Och har mage att gnälla om restiden! (Dessutom är motorvägen färdig om tio år, tidigast. Då har den korkade mannen kanske ändå bytt jobb.)

Själv bor jag, glad och lycklig, i en trång trea mitt på Södermalm, med 5 min till pendeltåget som tar mig till jobbet på 12 minuter. Min sambo har 10 min promenadväg till jobbet. Vi har valt bort radhus med trädgårdsplätt i förorten för att vi inte vill ha lång resväg till jobbet. Men vi gnäller inte över att vi saknar trädgårdsplätten. Inte gnäller vi över att vår son kommer att leva kortare än lantisungar, eftersom hans lungor utsätts för partiklarna från Hornsgatan, heller. Det beror på att vi har VALT det.

Om man har valt att bo i Kungsängen och jobba i Södertälje har man dessutom möjligheten att kliva på pendeltåget och åka hela vägen. Kollektivt. Miljövänligt.

Själv är jag anhängare av Citybanan. Givetvis. När min familj en vacker dag bestämmer sig för att flytta till hus vill vi slå oss ner mitt i Sörmland. Drömmen vore att kunna ta tåget därifrån på säg 40 minuter till Stockholm City. Och det ska ju Citybanan göra möjligt. I framtiden. Kanske.

Gå och rösta!

Jag bara måste slå ett slag för demokratin. Även om man inte gillar EU, eller om man gillar EU men inte orkar sätta sig in i alla frågor, GÅ OCH RÖSTA!

Det är var och ens demokratiska rättighet, och skyldighet.

Det finns fortfarande miljontals människor i världen som inte ens är i närheten av att få tycka till om någonting och det är ett hån mot dessa att strunta det som vi tar för självklart.

Dessutom: I valet till Europaparlamentet är det viktigt att rösta på person och inte parti, eftersom det är väldigt individuellt vilka frågor som kandidaterna vill fokusera på att driva. Jag kommer själv att rösta på Isabella Löwin (mp) på grund av hennes engagemang i havs- och fiskefrågor. I EU kommer hon att strida hårt för ålen, som snart är helt utrotad.

Isabella har skrivit boken Tyst Hav, för vilken hon har tilldelats en rad priser och utmärkelser. T ex tilldelades hon år 2007 Stora Journalistpriset i klassen Årets berättare, med motiveringen "För hennes chockerande berättelse om vad människan gör med havet, och till vilket pris".

Inte nog med detta propagerande för att man bör gå och rösta, jag är själv så äppelkäck att jag drar mitt demokratistrå till stacken genom att till och med jobba som valförättare. Dagen efter en bröllopsfest (dock inte min egen). Så det så!

Att synda

Man kan äta hur många ekologiska grönsaker som helst, men när man sätter sig i ett flygplan...då kan man lätt bli betraktad som hycklare. Ifall man gör anspråk på att leva någorlunda miljömedvetet.

Fast MEDVETEN är jag ju. Om att det dåligt att flyga flygplan.

Flygtrafiken står för 2 procent av världens utsläpp av koldioxid. Om man räknar in kväveoxider och vattenånga, som också påverkar klimatet, står flyget för 3,5 procent av människans totala klimatpåverkan. Enligt IPCC.

Dessvärre är det inte bara så att jag flyger någon enstaka gång per år. Jag använder datorer också. Både i jobbet och hemma. Och enligt tidnigen Ny Teknik står IT-industrin (routrar, servrar, kylanläggningar mm) för 2 procent av världens koldioxidutsläpp. Samma som flyget! (Minus kväveoxiderna och vattenångan, då...) Det tål att tänkas på. För den som "eko-bloggar".

Jag har i alla fall tvättat samvetet genom att klimatkompensera och köpa utsläppsrätter. För 20 spänn per person och resa (Stockholm-Nice). Det känns för billigt för att vara sant. Om det är så billigt, varför bakar de inte bara in det i priset? Jag bjussar hela resesällskapet på det.

Icke vållande

Om man bor i storstan och aldrig åker bil, men ändå behöver en bil (det är en sk paradox) känns det lite bättre för samvetet om den har etiketten miljöbil (här kommer paradox #2, för generellt sett finns det miljövänligt med en bil). Etanolbil i vårt fall. Eftersom gasbil blev för dyrt.

Men även etanolbilar kan bli påkörda när de står parkerade och få sin backspegel kvaddad. Därför var jag tvungen att gå upp i svninottan och köra vår svarta diamant till verkstaden igår morse. Innan jobbet. Och jag känner mig givetvis jätteduktig!